Att leva som man väver

Johanna Pettersson sitter vid köksbordet i ettan i trevåningshuset i Hägersten, Stockholm, där hon bor. Det låter som om hon småpratar om vardagslivet.

Egentligen berättar hon om sitt förhållande till vävning. För också vävning karakteriseras av upprepning. Av en tydlig struktur.
– Vävning passar mig. Jag gillar de begränsningar som följer med hantverket. Jag vet vad jag har att göra. Jag måste ha tålamod, vara noggrann och måste gå igenom alla moment från början till slut. Jag behöver inte grubbla så mycket utan kan jobba på. Och i slutet av dagen kan jag se vad jag har gjort. Mäta, rent av. Det är konkret och tydligt, säger hon och gör en paus.
– Att göra samma sak hela tiden. Hur kan jag tycka att det känns meningsfullt? Men det gör jag. Jag tror att människor är rätt enkla, egentligen.

Men för den sakens skull är det inte upprepning eller enkelhet som man tänker på framför hennes vävar. Snarare på färgskalan. Den är skarp och kontrastrik, syrlig och krispig, citrongul och cerise. Hon skulle kunna göra allt i de färgerna, säger hon, »fast man kanske måste variera sig lite ibland?« Skratt.

Under matbordet i köket ligger en afrikansk plastmatta, visserligen köpt, men cerise och gul. Över sängen har hon ett överkast i samma färgskala, färdigvirkat i dagarna. Det var ett hästjobb att få till, säger hon, och hon gick ut så hårt att hon nästan fick inflammation i handleden. Men »antingen gör man det ordentligt. Eller så gör man det inte alls«. Sådan är hennes läggning:
– Allt eller inget.

Det gäller också färgerna.
– Färgningen av garnet är ett av de roligaste momenten i hantverksarbetet. Att kunna bestämma precis vilken nyans jag vill ha.

På golvet ligger en blå- och vitrandig slarvtjällsmatta, där inplocket är rostorange och solgult. Mönstret är inspirerat av Carin Larssons solroskudde och randiga mattor på Sundborn. Till viss del gillar hon den, eftersom det är den första matta som hon gjorde som nybliven elev på HV Skolas vävutbildning. Men hon stör sig på färgerna.
– Jag gjorde den innan jag kunde färga själv. Hade jag gjort den nu skulle den orangefärgade varit knallorange, det gula knallgult. Det där är de färger som fanns färdiga att tillgå. När man har fått kunskap inser man att det finns så mycket som man kan göra själv om man saknar det. Man slipper kompromissa. Kan man något från grunden blir man fri.

Andra tanken framför Johanna Petterssons vävar, broderier och virkningar är – folkkonst.
– Ja. Den är en bra källa att ösa ur med mycket av allt. Mycket färger, mycket mönster, mycket galet. Varken uttryck eller hantverk är alltid så perfekt, samtidigt som det är jättefint.

Hon fortsätter.
– Inom folkkonsten har det aldrig varit viktigt att saker och ting ska vara så originella och egna som möjligt. Det är skönt, tycker jag. Man känner sällan till vem som är ursprunglig upphovsperson till ett visst uttryck. Man plockar lite från varandra, utvecklar, förändrar en aning kanske och slutresultatet blir något eget. Eller rättare sagt, det blir både ens eget och allas, på en gång.

Dessutom hör folkkonsten hemma i en global värld.
– Den kan se likadan ut världen över. Det tycker jag om. Det får världen att hänga ihop. Som när jag gjorde ett gulcerist mönster i krabbasnår och fick kommentaren att »det ser ut som om det kommer från Mexiko«, fastän jag hade hämtat mönstret från en åkdyna gjord i Dala-Floda på 1800-talet.

I talet om hur skönt det är att slippa undan förväntningar på originalitet anar man hennes bakgrund i konstens gränsland, där nyskapande och ensamhet i sitt slag är något uppburet och eftersträvansvärt. Från början skulle hon bli bildlärare, och det blev hon också, men kände sig aldrig riktigt hemma i det sammanhanget.
– Jag är intresserad av teorier om konst och design men jag gillar också att »bara göra«. Jag tycker om tillståndet som jag kommer in i. Det är samma känsla som jag fick när jag ritade som liten. Och när man väver gör man dessutom något på riktigt. Det är ett riktigt jobb.

Men egentligen trillade hon över vävningen av en slump, när hon tillsammans med sin bildpedagogklass i slutet av utbildningen besökte HV Skola.
– Jag kände att, fasiken också, det här skulle jag vilja lära mig.

Och på den vägen är det. I våras tog hon sin examen från HV:s högre textila hantverksutbildning.

Kanske är det gesällprov som blev hennes examensarbete ett exempel på hur målmedvetet hon jobbat, på hur hon, som alltid »gick in med inställningen att det var allvar«.
– Jag gillar att testa vad jag kan. Jag är målinriktad och vill jobba mot något, konstaterar hon och kan alltså numera titulera sig gesäll i konstvävning, ett av de idag åttiotalet hantverksyrken som har gesällbrev.

Till gesällen valde hon att göra en luggväv, en flossa. Inspiration till mönstret hittade hon i ett skarvsömmat lapptäcke från ett tidigare konstsömnadsprojekt och allt som allt tog arbetet 169 timmar, inkluderat färgning av garn och vävning. Krångligast var monteringen, en diagonalmönstrad mattkant, en orientalisk fläta. »Rolig att göra, men svår.«

Valet av just flossa var däremot inte så svårt.
– Flossan är härlig för att man i princip kan göra vilket mönster som helst. Man kan jobba mycket med färg. Man kan tona ut, man kan blanda. Och så tycker jag om själva knytandet, att komma in i en viss takt, och att få det jämnt och snyggt. Jag tycker om att man blir okontaktbar, det monotona görandet.

Men egentligen, säger hon, gillar hon de flesta av de gamla enkla teknikerna, som rosengång, flossa, rölakan och krabbasnår.
– Gemensamt är väl att det inte krävs en så avancerad trampning. Mycket är plockteknik, men man kan ändå göra avancerade mönster. Det är mest tid man lägger ner.

Hon visar en kudde i krabbasnår – gulcerise.
– Krabbasnår är en favorit. Man skyttlar bottenväven och plockar in mönsterinslagen med avigsidan mot sig i vävstolen. Jag gillar den form som mönstren får, det trapplika, geometriska.

Just geometriska former återkommer hennes formspråk igenom. Kanske är det något med ordningen, med redan?

Efter examen har hon fått erbjudande om att stanna kvar på HV, nu som anställd. Det är fantastiskt, säger hon, och beskriver skolan som ett rofyllt sammanhang där hon verkligen vill vara.
– Och de som jobbar här kan så mycket! Man får alltid svar.

Utöver sina administrativa uppgifter undervisar hon nu i vävning och konstsömnad. Men framöver hoppas hon också på egna, stora, arbetskrävande textila projekt. Och på en ateljé. I bostadsrättsföreningens källare står Wanja Djanaieffs mattvävstol för 160 centimeter breda vävar ännu nermonterad. Med tiden ska den sättas upp och användas.

Och alltfler kommer snart att väva. Ska Johanna Pettersson spå vävningens framtid, tror hon på ljusnande tider. De flesta mår bra av och tycker om att använda händerna, om de väl prövar, konstaterar hon. Dessutom handlar det om vilket samhälle vi vill ha.
– I det långa loppet kommer vi inte att kunna konsumerar som vi gör nu. Istället tror jag att allt fler kommer att börja leta efter alternativa sätt att skaffa sig saker på och antingen göra dem själva eller köpa sådant som man vet hur det har producerats. Textil kan ju vara något fint, men det kan också vara smutsigt. Tänk på textilindustrins sätt att utnyttja människor, på kemikalierna och hänsynslösheten mot miljön. Framöver kommer man vilja veta hur tyg är gjort och var det kommer ifrån.

Alltså, konstaterar hon med ett skratt:
– Man kan väl säga att utsikterna är goda.

Malin Vessby är redaktör på Hemslöjd och gillar kök med trasmattor på golven.
Ylva Sundgren är frilansfotograf och på jakt efter en fint sliten orientalisk matta till sitt blivande bibliotek. Själv vävde hon sin senaste matta på fritids, den har hennes mamma nedanför sängen.