Att lägga in gurka är att tro på en framtid

Liza var en fyraårig flicka med Downs syndrom, som skulle till logopeden i Vinnytsia. Hon körde sin egen sulky på vägen dit. Hennes mamma får henne aldrig åter, men vi andra kan hindra nya missiler från att ta ännu fler ifrån oss.

Augusti. Den månaden kallas »serpen« på ukrainska, det kommer från »serp«, att skära.

Likt alla andra här i Kyjiv kånkar jag hem spänstiga gurkor, tjocka tomater, färsk vitlök, paraplyer av krondill. I det här landet lägger man in allt som växer. I början av kriget, när Ryssland fortfarande försökte lägga under sig huvudstaden, satt en tant och rökte på balkongen i gryningen. När hon såg en rysk drönare närma sig ryckte hon åt sig närmaste inläggning – och sänkte besten med ett välriktat kast. Tomat med plommon var det i burken, enligt reportern som fick tag på henne.

Om ni aldrig kommit på tanken att lägga in dem båda tillsammans är ni förlåtna, men Ukraina har en inläggningskultur som trotsar all beskrivning: att gå på matmarknaden Besarabka – Kyjivs hårt bultande hjärta – är att se all världens grönsaker på en lit de parade av burkar och flaskor.

De bästa inlagda tomaterna spritter i munnen av kolsyra, och av den alkohol som bildats under mjölksyrningen. När man drar av skalet dansar bubblor över det illröda köttet.

Irina i Odesa – en läkare som behandlar våldtäktsoffer som lyckats fly från de ockuperade områdena – skickar sitt bästa gurkrecept. För varje kilo gurka ska man ta ett helt vitlökshuvud, och lagen ska smaka som det vatten som numera är minerat. Odesaborna är kända för sin varma humor och för att vara bindgalet överdrivna i allt de gör.

Hennes yngsta patient är åtta och föräldralös. Irina har adopterat henne. Och om nätterna, när barnet sover, skriker Irina till mig i telefonen: Hur kan de få göra såhär?

Att lägga in grönsaker är att spara sommaren till vintern. Det är att räkna med en framtid. Samtidigt som jag packar burkar fulla med gurka och täcker dem med lag hotar Ryssland att spränga kärnkraftverket de ockuperar i Zaporitzjzja. När jag trycker ned vitlöksklyftorna är det en motståndshandling.

Lägenheten vi hyr utrymdes i all hast, och paret som äger den är i Bulgarien nu. De fyrahundratjugo dollar vi betalar dem per månad gör skillnad, men jag längtar efter dagen då vi åker ut – för då har deras dotter tillåtit dem att komma hem igen.

I skafferiet står en kvarlämnad burk inlagd gurka, och en med zucchini, tomat och lök – i botten några svartvinbärsblad för tanninernas skull. På så sätt bevaras spänsten. På skakig mobillänk meddelar Natasja att vi gärna får äta upp dem, men jag vill att de ska kunna återvända till det liv de hade före kriget. Om något fyller jag på skafferiet.

Margit Richert är författare, bosatt i Ukraina. I september kom hennes och Thomas Engströms senaste bok ut på Norstedts förlag: In i Ukraina: En krigsdagbok.

Fotnot: Ortnamnen i krönikan är transkriberade från ukrainska.