Att göra världen glad

I gästrummet hänger några av de målningar som blev startskottet för att Lotta återigen började skapa för hand efter många år »hukad framför datorn«. Det är stora papper med kontrastrika mönster och motiv som hon gjorde till en utställning 2017. Temat var Josef Frank och Falsterbo och Lotta fick rådet att bara göra jättemånga bilder och »se vad som händer«.
– Det hände verkligen något när jag provade det.

När vi går vidare in i vardagsrummet har även de väggarna en berättelse. Tapeternas stora kronärtskockor i mörkgrönt på ljusgrön botten såg dagens ljus under pandemin på Gotland, där hon och hennes man har ett sommarhus.
– Jag ville så gärna måla mer. Kronärtskockor fanns i trädgården, så jag satte igång och fastnade vid dem direkt.

Efter en liten idéskiss gick hon loss med flash-färg, ett slags färdigblandad akrylfärg, direkt på stora papper.
– Till en början tyckte jag att det såg gräsligt ut. Men den femte dagen kände jag att den här blev ju inte så dålig? Det är en bra lärdom, att inte ge upp för tidigt. Och efter ett tag hörde tapetföretaget Handtryckta tapeter på Långholmen av sig. De ville göra ett mönster av skockorna. Jag hade aldrig kunnat drömma om det!

Rummen i lägenheten speglar det som blivit Lotta Kühlhorns signum som formgivare och mönsterskapare; färgglatt, kontraster, ofta växter. Mycket ligger nära 1950- och 60-talets estetik. Vi landar i köket, där Lotta kör igång espressomaskinen och mosar specialmat till Brum, sin svarta 16 år gamla katt. Kökssoffan är från hennes barndomshem i Norrviken utanför Stockholm. Då var dynorna prydda med Marimekkos klassiska Onico-mönster, i lila och orange. Hennes mamma hade gått på Konstfack och var bildlärare.
– Hon tog hem lera, vi stöpte ljus, färgade batik… Vid ett tillfälle målade hon vårt badrumstak blått med vita moln. Jag trodde väl att alla hade det så, att det inte var något speciellt.

Lotta minns hur hon under en teckningslektion i skolan i lågstadiet upptäckte att hon kunde rita en smörgås i perspektiv, så att kanten såg verklig ut. Där någonstans slog insikten ned om att det var det här hon var ämnad att göra.

Men de andra ämnena hade hon inte mycket till övers för. På högstadiet hade hon inte betyg nog att komma in på estetisk linje på den anrika gymnasieskolan Södra Latin, som var det hon ville. Men hennes pappa, som var forskare i sociologi, hjälpte henne att »stenplugga« upp betygen. Väl där, var dock schemat fortfarande fullt med för mycket som hon inte ville göra.
– Jag hoppade av efter en termin. Sedan gjorde jag lite annat. Men kom på att det ju ändå var Konstfack jag ville gå, och valde till slut grafisk design.
– Jag minns wow-känlsan första dagen när jag gick i den där stora trappan. Från och med då var det som att livet fick en helt ny riktning. Aldrig mer skulle jag behöva göra något som jag inte ville, var min känsla. En otrolig frihet.

Det var före datorernas tid – illustrationerna gjordes för hand, ofta med akvarell som bas, och ofta arbetade hon med collage. Under utbildningen fick hon även frågan om att göra ett omslag till en bekants bok.
– Jag älskade det, att komma på en idé till ett mönster som stämde med innehållet. Jag hade också sett Klas Östergrens böcker, som var så otroligt fina, så jag tog kontakt med Johan Pettersson som designat dem och sa: »Lär mig allt du kan«.

Förfrågningar om fler bokomslag trillade in. Men det tog ett tag för Lotta att våga göra som hon ville. Idealet på den tiden var att omslaget absolut inte skulle störa.
– Men efter ett tag lärde jag mig att lyssna på min intuition, det var då mina mönster blev djärvare. Det saknades formgivare till de yngre författarna. Så det var ganska enkelt att komma in och fylla det rummet.

Uppdragen breddades, från böcker till tyger – även för giganter som Ikea – förpackningar och allsköns attiraljer. Med datorernas intåg blev det mesta lättare. Lotta har idag anställt sina två äldsta söner, som båda gått i hennes fotspår på olika sätt. Men även om datorerna underlättat mycket i mönsterskapandet, har hon de senaste åren återvänt till det handmålade.
– Det blir mycket finare linjer om man gör det för hand jämfört med i datorn. Och går mycket fortare. Ofta ritar jag för hand till en början och för in det i datorn först efteråt. Just för att få den där rätta skevheten.

Hon visar några nytryckta bokomslag till en serie av Natalia Ginzburg, där till och med bokstäverna är handritade.

Genom textilformgivaren Wanja Djanaieff, som Lotta träffade på Konstfack och som bor i samma socken på Gotland som hon om somrarna, har hon också fått vara med om att skapa tygmönster som förr, i naturlig storlek. De möttes nyligen i Wanjas ateljé, där hon spänt upp ett 1,50 meter brett papper.
– Sedan målade vi och klippte ut olika bär och nålade fast dem på en rosa bakgrund. Det såg för jävligt ut först, jag trodde aldrig det skulle bli något. Men vi jobbade vidare, och så fick vi hjälp att fota det för att föra in det i datorn. Det blev jättefint till slut. Nästa gång jag gör ett mönster vill jag försöka arbeta mer så. Det blir så verkligt.

Lotta Kühlhorn inspireras mycket av 1920-talets jugendstil och växtlighet.
– Men det har nog gått inflation i det här med blommor. Jag är sugen på något annat. Just nu är jag väldigt inne på att arbeta med former inifrån kroppen. Körtlar, blodkärl. Tappar och stavar. De ser helt fantastiska ut i förstoring.

I hennes motiv döljer sig också ofta historier. Hon slår upp boken Rapport! En bok om att göra mönster, som hon skrev 2012. Där är ett till synes vanligt rutmönster egentligen en illustration av vardagen sedan hon fått veta att hon hade högt blodtryck. Lotta följer linjerna med fingret.
– Den gröna är träningen. Det rosa är kaloriintaget. Det gula är 10 mg blodtryckssänkande medicin.

Ett annat rutmönster i svart och gult är baserat på förekomsten av bilder på män respektive kvinnor i DN och SvD:s kulturbilagor.
– Här kommer faktiskt även min pappa in, som var statistiker och sociolog. Jag har ett intresse för samhället, och får ofta den här typen av idéer.

Mönstren blir ett sätt att bearbeta så väl samhällsproblem som egna livshändelser. Men det sker inte bara genom det hon skapar, utan också genom miljön runt omkring och kläderna hon bär. Idag: en gulrutig klänning med jordgubbsröd tröja ovanpå. Svart säger hon nej till.
– Har jag på mig en svart kjol, så skaver det. Jag kan inte bidra till mer svart i den här världen. Det händer att jag måste gå hem och byta om. Jag menar inte att man måste sticka ut hela tiden. Brunt går bra. Grått också. Men svart, där går gränsen.

Genom åren har hon funderat mycket på varför färgerna och mönstren är essentiella för henne.
– Redan när jag var liten, om jag tyckte det var obehagligt att gå till skolan eller kände ångest, så hjälpte det om jag satte på mig jättekonstiga kläder. Jag tror det handlar om att jag fick en egen värld. Då blev livet lättare, då kunde jag göra de här tråkiga eller läskiga sakerna.
– Och så har det alltid varit. Ett sätt att bli glad inombords, att hantera verkligheten. Att göra om vardagen till den här konstiga, roliga världen.­