Återupprättelsen

En halshuggning, en släkthistoria och ett spirande hopp om upprättelse. Marcia Harvey Isaksson har vävt en svepning till sin dödade anmoders skalle. Kommer den någonsin komma hem från museet i London?

Text Malin Vessby
Foto Ylva Sundgren
24 november 2021

»En dag förstod jag att jag måste berätta om Charwe.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
På tyget som Marcia Harvey Isaksson vävt, står hennes anmoders hela namn: Charwe Nyakasikana Nehanda.

I Zimbabwe där jag kommer ifrån vet alla vem hon är, även om hon oftast kallas för Mbuya Nehanda, det namn som hon hade som andlig ledare. Hon har blivit en symbol och ikon, rikskänd för det uppror som hon drev mot kolonialmakten på slutet av 1800-talet. Hon hängdes för sitt motstånd 1898, även om den formella anklagelsepunkten löd mord. Efteråt ska hennes döda kropp ha halshuggits och huvudet förts till England.

Om du behandlar ledargestalter så, kommer ingen annan att våga göra uppror. Det var väl så britterna tänkte.

Idag är hon så gott som en nationalklenod. Hon är nästan inte människa längre. Hennes verkliga person har hamnat i skymundan bakom kändisskapet och jag är kluven till hur hon används i politiska, nationalistiska syften. Kanske är det min lott att berätta om henne som människa, tänker jag, och att se det av henne som lever kvar i mig och andra.

Charwe Nyakasikana Nehanda var min farmors mormors faster. Det är indirekt en av mina söner som fått mig att börja berätta om henne. Han är född och uppvuxen
i Sverige men har börjat ifrågasätta sin identitet allt mer, om han är svensk eller afrikan. För mig har det aldrig varit något problem, men han behöver få tillgång till sitt arv, han behöver få veta mer.

Jag har också känt att jag ville göra något för mina brorsbarn. I Zimbabwe har fastern en speciell roll i familjen, man är rådgivare, rättesnöre och stöd. Man förväntas hålla ett extra öga på sina syskonbarn. Häromdagen ringde till exempel min egen faster och sa till mig att engagera mig i min brorsdotter som ligger i konflikt med sin mamma. Jag förväntas kliva i och höra vad som händer.

Om du behandlar ledargestalter så, kommer ingen annan att våga göra uppror.

Min familj är utspridd över hela världen och jag började tänka att jag trots det skulle kunna göra något för sammanhållningen. Så jag bad alla mina kvinnliga kusiner att spela in intervjuer med sina mammor där mödrarna får berätta om sig själva och om de kvinnor som gått före dem. Lagom till 8 mars klippte jag ihop banden till en lång film som jag skickade tillbaka. Det var startskottet. Utifrån alla berättelser skapade jag ett kvinnornas släktträd.

Som längst kom vi till Charwe, och det blev så tydligt att det som hon gjort och genomlevt, påverkar de liv som vi lever än idag.

– Man lär sig hela tiden. Det är en resa. Och jag har vävt in så många tankar i det här tyget, säger Marcia Harvey Isaksson, som till yrket är både inredningsarkitekt, konstnär och gallerist.

Samtidigt som jag höll på med det här fick jag ett stipendium för att läsa in mig på vävningens roll i världens mytologier. Och jag kunde liksom inte separera projekten. Jag kände igen mina släktingar i de vävande gudinnorna – i den omsorg som vävningen representerar, den lust att bilda andra som gudinnorna ofta stått för och deras förmåga att ta hand om sin omgivning. Sådana har även kvinnorna i min släkt varit. Omtänksamma och starka. Tidigt satsade de också på utbildning. Jag tror att Charwe har spelat roll för det, och även hennes starka brorsdotter Elisabeth Musodzi, min farmors mormor, känd i Zimbabwe som Mai Musodzi, som på 1940- talet såg till att hennes kvinnliga barnbarn åkte till Sydafrika och läste till sjuksköterska. Charwe, i sin tur, var under sin tid en av få kvinnliga andliga ledare. De gick i täten.

En egyptisk gudinna som jag läste om, Seshat, hade i gudavärlden till uppgift att skriva och dokumentera. Kanske kan det också bli min uppgift tänkte jag. Jag vill berätta så att de som finns nu förstår varifrån de kommer. Så att de förstår sitt arv.

Jag gillar att väva. Men inte att producera eller väva mängd. Men jag och vävningen klickar. Jag gillar också tekniken som en universell uttrycksform. Så jag bestämde mig för att berätta genom den. Först tänkte jag att jag skulle väva vartenda namn på dem som gått före. Jag formgav bokstäverna på rutigt papper och bestämde mig för en svart bottenväv med vita inplockade mönstertrådar, allt i bomull. Jag bestämde mig också för att väva på bandgrind. Det är praktiskt, den är liten och man kan ta den med sig överallt. Färgsättningen grubblade jag inte särskilt mycket över. Men jag tycker det är skönt att inte behöva förhålla mig så mycket till färg. På samma vis klär jag mig nästan alltid i svart eller mörkblått, nästan som en uniform. Men svartvitt återkommer också som färgval hos traditional healers. Det är nåt mystiskt och magiskt med det. Två extremer. Två motpoler.

Min plan blev att väva ett tygstycke lagom stort för att täcka en skalle. Till det behövde jag väva nio remsor på bandgrinden, och sedan sy ihop dem till ett tyg på 65 x 70 centimeter. På avstånd följde jag den zimbabwiska regeringens försök att repatriera Charwes kvarlevor och bestämde mig för att om de lyckades, skulle tyget täcka hennes skalle på väg hem – och i graven.

Ett tag in i projektet kändes det inte längre som om det var jag som bestämde. Det var som om Charwe själv sa att ›nu vill jag äntligen få vila‹ och jag vävde med tanke på det.

Hennes skalle sades finnas på Natural History Museum i London, men nu hävdar de på museet att den inte gör det. De vet alltså inte var den finns. Så kanske kommer hon aldrig begravas. Då har jag vävt förgäves.

Ändå är det ett viktigt stycke tyg för mig. Jag har vävt in alla Charwes namn så att hennes öde aldrig blir bortglömt.

Nästa steg blir kanske att acceptera att hon aldrig kommer få upprättelse genom en begravning. Kanske får hon det istället genom att hennes berättelse blir känd, att vi berättar om hur hon präglat hela min familj sedan dess, med sin styrka och omsorg. Hon blev odödlig trots att hon dödades.

Men om det blir så att väven inte kommer till användning tror jag nästan att jag kommer bli som Penelope i Odysséen, hon som vävde och repade upp, vävde och repade upp tills hennes man kom tillbaka hem.

Ja, jag kommer fortsätta väva tills Charwe har hittats.«­

24 november 2021

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram