Återbruksextremisten

På gården i kanten av havet norr om Luleå bygger Andreas Johansson så det knakar. Ingenting verkar vara omöjligt. Inget är för stort eller för litet för att ta tillvara och få nya praktiska funktioner. Po Tidholm möter en man som tar återbrukandet till nya höjder.

Text Po Tidholm
Foto Erik Holmstedt
2 oktober 2013

Den som är särskilt uppmärksam kommer märka att samtliga skyltstolpar längs vägen mellan Råneå och Mjöfjärden är kapade och sedan ihopsvetsade igen. En konsekvens av den transport av ett militärt mobiliseringsförråd som Andreas Johansson genomförde för några år sedan. Det stod tio mil bort, men det var billigt och välbyggt, konstruerat och snickrat under en period då kvalitet var viktigt och ryssen farlig. Andreas Johansson for vägen fram och tillbaka med en sju meter hög mast på sin pickup för att testa höjden på broarna, sedan la han upp snö och packade alla kurvor så att det enorma ekipaget skulle få plats på vägen i svängarna. När dagen kom blev det ändå problem. Trots välpumpade däck låg den utskjutande byggnaden istället för lågt och hotade att fastna på varje broräcke. En kompis fick rycka ut och lägga ut dubbla lager plank under däcken för att få höjd på trailern. Skyltstolparna fick han kapa för att klara bredden. Han tog dem med en rondell och svetsade ihop dem med gassvets dagen därpå.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
Gör det själv. Efter åren som militär återvände Andreas Johansson hem till Sverige och började strida mot slöseriet. Veden har han huggit på egen mark. Han har både mat och värme nog för en fimbulvinter.

Andreas Johansson ägnar sig åt återbruk på vansinnesnivå.

Medan populärpressen vältrar sig i reportage om lantliv på storstadsbalkongen, vita shabby chic-inredningar och Ernst Kirchsteiger patinerar trädgårdsstolar med ägg och kaffe i teveapparaten sjuder det i undervegetationen. Runt om i landet ägnar sig en lös skara människor åt det som kommit att kallas »återbruk« där det ultimata målet – fast mycket få når dit – är självförsörjning. Det är givetvis en gammal dröm, i modern tid kanske först formulerad under den amerikanska 1930-talsdepressionen då fattiga arbetare drömde om att återvända till landsbygden och klara sig på det sätt man gjort förut. Rörelsen kom att kallas »Back to the land« och den tidiga modernitetens anti-ideal ekade åter under 1960- och 70-talens gröna våg. Viljan att slå sig fri från lönearbetets bojor, att skaffa sig kontroll över vilken mat man konsumerar, att göra sig mindre beroende av ett samhälle man upplever som korrupt, har blivit ett slags subkultur med en närmast konstant skara anhängare i varje uppväxande generation.

Senast de räknade fick de ihop till 93 djur, det är hästar och grisar och får och getter och höns och ankor och hundar och katter. Överallt springer de omkring. Hela gården är ett gytter av byggnader och påbörjade projekt. Det mesta tycks vara mobilt. Till och med bostadshuset står på balkar sedan förra flytten. Det har redan flyttats en gång sedan det byggdes för några år sedan. Garage och bodar har de fått av grannar och andra och flyttat hit. Folk kommer över – ibland främlingar – för att erbjuda dem grejer som ska kastas. Som försäkringstjänstemannen som kom med ett släp fullt med markisväv i alla färger och randbredder. Rökskadat skulle det tydligen vara, men doften är frisk. Här kommer allt förr eller senare till användning, och därför är bodarna fulla med material. Det är som man säger i mitt landskap, Hälsingland: »Man tar ankösten när man sir’n, int när man behöver’n.«

Det vill säga, man tar slöjdämnet när man ser det i skogen. Inte när man behöver det.

Återbruk förutsätter ett slags extrem materialism. För att vara människor som vill vara fria från konsumtion har återbrukarna ofta en fasansfull massa prylar.

Andreas Johansson, uppvuxen i Luleå, har ett förflutet i det militära. Han har varit FN-soldat på flera svåra internationella uppdrag, bland annat på Balkan, och det var när han fick nog av det som han bestämde sig för att flytta ut på landet. Hans bror hade ett påbörjat sommarstugebygge som han fick ta över, och i byn Mjöfjärden har han sin släkt. Så han började bygga.
– Jag ringde mina föräldrar och grät, så desperat var jag, säger Andreas. Jag hade inte klarat ett år till i lägenhet.

För att vara människor som vill vara fria från konsumtion har återbrukarna ofta en fasansfull massa prylar.

Det han åstadkommit liknar mer en by än en gård. Överallt ligger små hus och bodar, och bostadshuset, som till en början liknade ett vanligt småhus, har nu vuxit och byggts ihop med ett åretruntuppvärmt orangeri och en del som är tänkt att bli produktionskök och servering till ett tänkt sommarcafé. Planer saknas inte, och Andreas är inte ensam. Grannflickan Elin Jofjärd, som också är släkt, började i sextonårsåldern hänga hemma hos Andreas.
– Jag hade det tufft i skolan och Andreas hjälpte mig. Vi motionerade, åkte skidor och kollade på film. Efter ett tag byggde han ett rum åt mig ovanför trappen och jag flyttade in.

Storfamiljen samlad i orangeriet: Andreas Johansson, Elin Jofjärd, Linda Engman och hennes dotter Tilde. Trappan är ett skrotfynd från Stockholm.

Nu har de som en familj, tillfälligt utökad med kompisen Linda Engman, hennes dotter Tilde och deras hästar. Total demokrati tycks råda, och Andreas och Elin gör numera allt tillsammans. Om ingen stoppar dem snickrar och målar de hela nätterna. Båda bestämmer lika mycket, och i deras fantasi finns inga begränsningar för vad som kan byggas eller skapas.
– Vi har nästan lite för lika intressen, säger Elin. Ingen av oss är kapabel att sätta stopp för den andra.

Historierna om hur de kommit över olika byggdetaljer är långa och vindlande. De är ständigt på jakt, men även om de lyckas komma över mycket billiga grejer måste de ändå köpa saker.
– Jo, jag skulle tro att skruv är vår största utgiftspost, säger Elin. Och spackel.

De visar runt i bostadshuset. Genom entrén kommer man in i ett stort öppet rum, avdelat av en murstock. Köket är en veritabel återvinningsfestival. Takstängerna är gamla hatthängare, köksskåpen är byggda av varmhållningsvagnar för sjukhusmat och diskbänken är gjord av Luleå brandkårs gamla bastulavar av teak. Dörren till badrummet har suttit på Luleå lasaretts bårhus. Vi går upp för spiraltrappan, från en skrot i Stockholm, och kommer upp i ett trevligt vardagsrum med stor videosamling. Ett par pampiga pardörrar som suttit i Kyrkans hus leder in till Andreas sovrum. I andra änden anknyter huset till det nybyggda orangeriet, byggt av fönster från Luleå Stadshus.
– Men ändå. Jag skulle tro att det går 4000 i månaden i byggkostnader direkt från lönen, säger Andreas, och börjar berätta om den stora drömmen; att flytta hem en hel ladugård för att på sikt slå sig på fullskaligt jordbruk.
– Men det är klart. Då måste vi ha fyllnadsmassor och dräneringar, vatten, avlopp, gjutning och gödselbrunn. Det kommer kosta.

Ett av de 93 djuren. I det gamla hemflyttade mobiliseringsförrådet har Andreas Johansson och Elin Jofjärd sin vinterverkstad där de syr, bygger, målar och hänger sina lufttorkade skinkor. Där finns också ett oändligt förråd av bra att ha-saker.

Redan nu är de igång med småskaligt mathantverk. Lufttorkade skinkor och korvar hänger på rad i militärförrådet på gården och i fjärden går siklöjan till, vilket innebär en möjlighet att dryga ut kassan med löjromsförsäljning. Men då ska ett riktigt beredningskök till.
– Vi bygger för att kunna göra det vi vill, flikar Elin in.

– Inspirationen är den här, säger Andreas, och lägger fram ett slitet exemplar av John Seymours Självhushållning bland paltfaten på bordet. Boken som på ett övergripande sätt beskriver det mesta man behöver veta för att klara sig själv har varit alla gröna vågares bibel sedan den publicerades på 1970-talet.

Jag fick den när jag var typ sexton, och redan då bestämde jag mig. Sen är det klart att det finns politiska ideal i botten. Vi är för många på den här planeten och måttsstocken på ett samhälle är ju hur de sämst ställda har det. Vi vill inte vara andra till last, och ska vi köpa saker vill vi samtidigt stötta lokala krafter.

Vi går ned till havsviken. Det är långgrunt och lite dyigt. En bit ut ligger mjärdar fulla med abborrar som vittjas och läggs tillbaka. Medan Elin och Andreas rensar fisk pratar de om tryggheten i byn. Många av de mest attraktiva lägena har köpts och bebyggts av norrmän men i merparten av husen tycks det bo släktingar till dem bägge.
– Och de vet ju hur vi är, skrattar Andreas. Vi är accepterade för dem vi är.

Det är materialkrockar, djur överallt, vansinniga färger, slitet och nytt omvartannat i en befriande blandning. Bilarna ser ut som om de skulle delta i en cirkusprocession. För faktum är att deras hus, deras byggen, är den raka motsatsen till de rådande second hand- och vintagetrenderna. Det här handlar alls inte om estetik. Det får gärna vara fult, så länge det funkar och är hållbart. Både i det stora och det lilla.

Po Tidholm är frilansjournalist och kritiker i DN. Som ägare av en gammal gård vet han vikten av att »ta ankösten när han ser den«. Det gäller att ha reservdelar i ladorna.
Erik Holmstedt är fotograf, nyss prisad med KW Gullers stipendium för sin fina norrlandsdokumentation.

2 oktober 2013

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy