Askan i pottan

Kanske har du svurit över askan när den ständigt och jämt måste rakas ur och slängas någonstans – om du inte hör till dem som vill tillverka tvättmedel av den, vill säga. Eller om du är tålmodig nog att förädla askluten till pottaska, som går att använda till allt möjligt.

Aska kan vara rena tillgången.

Bra till såpa exempelvis.

Fråga pottaskeanvändaren Agneta Månlid. I sitt tvålmakeri utanför Norrtälje har hon utvecklat ett eget recept på linoljesåpa. En av ingredienserna är just pottaska. Hon tillverkar i och för sig inte pulvret själv, utan köper det. Men ämnet är nödvändigt för att hennes såpa ska lösas upp och bli mjuk och följsam. Just att pottaskan är hygroskopisk, det vill säga bra på att hålla vätska, är en av dess säregna egenskaper.

Pottaska, alltså. Bara namnet orsakar ju bryderi. Men ordet potta syftar i det här fallet på en stor kittel, traditionellt av järn eller lera, som förr i tiden användes för att koka blivande pottaska i. Även i pottaskans kemiska beteckning kaliumkarbonat, K2CO3, kan den gamla kopplingen till aska spåras. Ordet kalium kommer nämligen från det arabiska ordet al-qâlî, som betyder »aska av växter«. På engelska i sin tur, tycks kitteln som askan kokats i, the pot, ha fått sätta namn på hela grundämnet kalium: potassium, som ju är nära besläktat med samma språks potash, pottaska.

Det var etymologin, det.

Då övergår vi till tillverkningen.

Så här görs pottaska: Tänd en eld. Blanda helst inte in papper och skräp, och använd gärna ved från björk, asp eller bok, men inte från barrved, som innehåller kåda. Samla askan i en kastrull, häll på vatten och låt koka upp. Efter ungefär en timmes kokning har askan sjunkit till botten. Om du då silar den har du fått asklut, en basisk lösning som går att använda som tvättmedel.

Vill du i stället åstadkomma pottaska, ska askan koka tills allt vatten dunstat bort. Då återstår rå pott-aska. Med den kan du till exempel rengöra badrummet.
För att sedan åstadkomma ren pottaska, måste den råa varan kalcineras. Det går till så, att alla föroreningar bränns bort på en plåt eller stenhäll. Och voilà – det som återstår är ren pottaska!

Men det går åt mycket ved och arbetstid för att få fram väldigt lite ren pottaska. Det är därför inte konstigt att tvålmakaren Agneta Månlid väljer att köpa sitt vita pulver i 25-kilossäckar från en kemifabrik.

När hon kokat sin linoljesåpa är den först seg och trögflytande. Då blandar hon ut den med vatten i stora hinkar av rostfritt stål. Men den är svår att röra ut och brukar klumpa sig, och det är här som pottaskan kommer in i bilden, eftersom den alltså löser och luckrar upp såpan i vattnet. Efter många försök har Agneta Månlid kommit fram till den ideala doseringen.
– Det gäller att väga noga, säger hon.

Hon säljer pottaska själv också, i småpåsar. I många år stod hennes pottaskelager visserligen så gott som orört, men så började det plötsligt ramla in två till tre beställningar om dagen. Först begrep hon ingenting. Sedan kom förklaringen:
– Det är folk som tillverkar eget snus!

Jodå, den som söker på nätet inser snabbt att det finns ganska många entusiaster där ute som anser det mödan värt att göra eget snus, trots att det är en ganska omständlig process. Till dem hör Per Englund, fotograf i Stockholm. När han fick idén att börja snusa igen, beslöt han sig för att gå grundligt till väga. Han studerade tobakens historia, planterade egna tobaksplantor och sökte kunskap för att tillverka eget snus.

Det hela resulterade i en bok – och en hel rad olika snusrecept. Men utan pottaska. Hans recept innehåller natriumkarbonat i stället.
– Pottaskan är till för att höja pH-värdet i snuset, så att man kan tillgodogöra sig nikotinet. I början provade jag, men snuset blev väldigt starkt med pottaska. Jag tyckte det var svårt att hitta en rimlig nivå på mängden man skulle ha i.

Eftersom han visste att de flesta kommersiella snusproducenter numera använder natriumkarbonat, övergick han därför till det.
– Det är lättare att få tag i, och jag känner ingen skillnad på det färdiga snuset. Men det är ändå intressant med pottaskan historiskt. Den har spelat en stor roll eftersom den gjorde det svenska snuset unikt med sin fuktighet, säger Per Englund.

Pottaska har använts länge. Redan tusen år före vår tideräkning lär ämnet ha förekommit vid glastillverkning i Egypten, och några hundra år senare skriver Aristoteles om pottaska som avfettningsmedel till ylle.

I konditor Jan Hedhs recept på skånska pepparkakor är pottaska en av ingredienserna. Ofta kan man byta ut pottaskan mot bikarbonat i äldre recept.

De första kända svenska spåren av pottaskebränning är däremot från 1200-talet och finns i Halland och Blekinge. Så småningom spred sig tillverkningen norrut och under 1600- och 1700-talen anlades pottaskebruk på mängder av ställen, både i Sverige och i andra lövträdsrika länder som Finland, Ryssland och Tyskland. Men det räckte inte. Behovet var enormt. Omkring 1650 var bristen på pottaska stor i Europa. Det fick tusentals skogsägande bönder i Sverige att börja tillverka och exportera pottaska.

Den så kallade bondeaskan var visserligen av sämre kvalitet än den kalcinerade aska som framställdes vid pottaskebruken, men är det brist så är det och då kan man få bra betalt även för sämre produkter. Som det pris Sven i Bonudden i småländska Almundsryd kunde ta 1738, när han sålde 6 skeppund (996 kilo) pottaska: 63 daler silvermynt. En summa som motsvarade tolv tunnor råg eller fyra oxar.

Mellan 1652 och 1657 exporterade hamnarna i Småland, Halland, Blekinge och Skåne mellan 8 000 och 11 000 skeppund, det vill säga 1300 – 1 800 ton pottaska per år. Pottaskan användes bland annat i klädindustrin som tvätt- och blekmedel. I Sverige var glasbruken de stora förbrukarna. Vid kristallglastillverkning fungerar ämnet nämligen som flussmedel, det hjälper till att lösa upp glasmassan och ger extra lyster och briljans till glasen.

På den tiden brändes såväl björk som asp, men den finaste pottaskan ansågs komma från Skånes bokar. Carl von Linné har beskrivit bokstockar som långsamt fick brinna i eldgropar och hur askan sedan blandades med vatten till en smet som fördelades på nya stockar som i sin tur lades på ett bål: »och det brinner starkt, intill dess askan glödgas och begynner rinna, så man med långa stänger river stockarna ifrån varandra och med klappstänger slår askan ifrån emedan hon ännu är glödgad«.

Problemet var att det krävdes stora mängder ved. Någon har räknat ut att en kubikmeter björkved inte gav mer än några hekto torr, kalcinerad pottaska. Till slut började skogen sina. Samtidigt hade behovet ökat av pottaska och den soda som i likhet med askan användes till rengöring, glastillverkning och blekning av textilier.

I början av 1800-talet utlovade därför den franska vetenskapsakademien belöning till den som kom på ett kemiskt sätt att framställa soda, och när en man vid namn Nicolas Leblanc lyckades med det, sjönk priset plötsligt rejält. Då övergick många till att använda soda i stället för pottaska i tvättmedel.

I dag framställs också pottaska industriellt. Ett sätt är att leda ner koldioxid i kaliumhydroxid, ett annat är att bryta pottaskan i gruvor. En tredje metod är att utvinna kaliumkarbonat ur det extremt salta vattnet i Döda havet. Det gör ett stort israeliskt kemiföretag, som idag är en av världens största pottaskeproducenter. För ämnet används fortfarande, numera främst som gödningsmedel.

Men det finns de som bakar med det också. I konditor Jan Hedhs recept på skånska pepparkakor är pottaska en av ingredienserna. Ofta kan man byta ut pottaskan mot bikarbonat i äldre recept. Men just i dessa pepparkakor, som inte ska bli hårda utan vara lite mjuka och luftiga, är pottaska bäst, enligt Jan Hedh. Samma sak gäller honungskaka.
– Jag kan tänka mig att det skulle funka i brownies också, för att de ska hålla sig mjuka längre.

Också Carl von Linné omnämner pottaska i baksammanhang: »Pottaska, som en del bruka i bröd/…/gjör väl brödet poreust men blir derjemte högst skadeligit.«

Varför Linné ansåg att askan var skadlig är svårt att begripa, säger kemister som får frågan idag. Det kan snarare vara tvärtom. För i likhet med bikarbonat, lugnar också kaliumkarbonat magen, säger Anita Pettersson, forskare inom resursåtervinning vid Högskolan i Borås, med fokus på bland annat askor. Kaliumkarbonat smälter inte förrän vid 800 graders värme och därför bör effekten finnas kvar även i gräddade pepparkakor, konstaterar hon.

Vilket i sin tur skulle kunna innebära att pottaskan lindrar eventuellt magknip när vi äter pepparkakor. Och gör oss snällare!

Ingela Hofsten är frilansjournalist och har provat att använda asklut som tvättmedel. Det funkade helt okej, säger hon.
Karin Rönmark är illustratör och minns ordet pottaska från när hon växtfärgade för ett par år sedan. Fast då visste hon inte vad det var.