Arvet efter Märta Stina

Märta Stina Abrahamsdotter dog utfattig i en undantagsstuga på sin barndoms gård. Ett knappt sekel senare lyser hennes stjärna starkt på stickningens himmel.

Text Malin Vessby
Foto Samir Husein
14 augusti 2023

Än idag minns Ulrika Bos Kerttu den där förmiddagen i juni 1989 när hon som nyanställd hemslöjdskonsulent visades runt bland samlingarna i källaren på Västernorrlands museum. Vitbehandskade händer lyfte upp den ena väven, stickningen och broderiet efter det andra. Allt det vackra, alla möjligheter.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Täcke med hjärtan stickat av Märta Stina Abrahamsdotter
Sex rader hjärtan, stickade utan mönster. Mått 150 X 110 cm.

Så drogs lådorna i ett stort arkivskåp ut.

Ulrika låter fortfarande tagen, 34 år senare, trots att hon just suttit i lugnan ro på bänken utanför sin barndomsgård i Tornedalen och i sakta mak fogat maska till maska på sitt senaste hønsestrikade plagg.
– Det var så mäktigt! Det var en uppenbarelse. Inget som jag visste existerade. Det här kunde jag bara inte ta till mig. Det måste få gro. Jag var tvungen att stänga lådorna igen.

Det var så den började, återupptäckten – och kanske även återupprättelsen – av den nydanande stickerskan Märta Stina Abrahamsdotter, född 1825 i byn Kubbe
i Ångermanland och död i undantagsstugan på samma gård 1903, utfattig.

I lådorna på museet som Bos Kerttu dragit ut låg stickade täcken.
– Att man vävde fälltäcken var vanligt på den tiden, förklarar hon. Men att man stickade täcken att lägga på bädden, var något helt annat.

Inte heller hade hon sett sådana här mönster förut. Täckena var till bredden fyllda med jättehjärtan, romber och andra geometriska former, stickade i breda rapporter. Garnet var grovt och handspunnet och ursprungsfärgerna intensiva och kraftfullt kontrasterande.
– 25 centimeter höga hjärtan! Det var en riktig knock, utbrister Ulrika.

Täckena hade tillhört jordbrukare i Kubbe by och det var på en stor slöjdutställning i Sollefteå 1910 som den dåvarande museichefen fick syn på dem och lyckades få med dem hem till museet. Men sedan dess hade de legat bortglömda i samlingarna.

Nu drog arbetet igång med att ta reda på allt om stickerskan Märta Stina Abrahamsdotter.

Det var ju varmare att sitta på bordet och sticka än att vila fötterna på det dragiga golvet.

Ulrika Bos Kerttu har en teori om när Märta Stinas särpräglade stil föds. Hon tror att tillfället finns bevarat i det äldsta kvarvarande täcket. De första decimetrarna har nämligen påtagliga likheter med ett traditionellt, vävt fälltäcke i rosengång – som om stickerskan försökt att efterlikna ett sådant. Men Märta Stina bodde trångt och litet och hade sannolikt varken råd med eller plats för en vävstol. Hon fick härma vävt istället.

En decimeter in i det stickade händer plötsligt något.
– Det är som om hon tröttnade på att efterlikna rosengång och helt enkelt började fantisera, säger Ulrika Bos Kerttu.

De småmönstrade ränderna i rosengångslik stil följs av rutiga sicksackslingor, romber och granlika former, ett bildspråk som hon sedan utvecklade i kommande stickningar.

För att täckena inte skulle bli för tunga, stickade Märta Stina  dem i tredecimeterssektioner. Efteråt sydde hon samman flera delar och försåg dem med bård och skoning. De fullstora täckena var runt en och en halv meter höga och dryga metern på bredden. Fem till åtta kilo tunga. Sektionerna var ursprungligen rundstickade och sedan uppklippta. Ett varv krävde runt 250 maskor på stickor motsvarande dagens 3:or eller 4:or, som Märta Stina gjorde själv av sega rönnkvistar.

Märtsä, som hon kallades, hörde inte till dem som gick i upptrampade hjulspår. Hon beskrevs som »pellri« i bygden, det vill säga konstig och annorlunda. Hon var »enkom«, sades det, one of a kind. Till skillnad mot så gott som alla kvinnor i sin samtid hade hon exempelvis kort hår. Samtidigt bar hon kläder av – även då – riktigt gammalmodigt snitt.
– Hon var en stor konstnär men också en gåta, säger Ulrika Bos Kertu.

Täcke med romber stickat av Märta Stina Abrahamsdotter.
Ett täcke med rombliknande former, ett av Märta Stinas
återkommande formelement. Mått 160X105 cm.

Själv lär Märta Stina någon gång ha beskrivit sitt förstånd som att det »ha vöre i havets djup i sex veckä«. Samtidigt verkar hon på många vis ha varit redigare än andra. Mönsterrapporterna hade hon helt och hållet i huvudet, den avancerade matematiken till trots. Och hon saknade knappast handlingskraft. När ugnen som några manliga släktingar hade murat rykte in, rev hon den sonika och murade sig en ny.

Kanske kunde också en hel del av Märta Stinas avvikande beteenden ha pragmatiska förklaringar. Det var ju varmare att sitta på bordet och sticka än att vila fötterna på det dragiga golvet, till exempel. Det blev Märta Stinas melodi.
– Hon var en stark människa som vågade, menar Ulrika Bos Kerttu.

Men det är inte för sin säregna personlighet som Märtsä gått till historien. Det är för täckena, mönstermagin och sättet att sticka. »Märta Stinas teknik« är ett begrepp bland stickningsentusiaster idag. Hon stickade alltid med två trådar samtidigt. Den färg som för stunden inte användes snärjde hon på avigsidan vid varje maska. Då höll hon i trådarna och kastade dem varannan gång över och varannan gång under den flotterande tråden på täckets baksida. Och hon drog åt garnet ordentligt vid varje maska. Kvaliteten på täckena är stadig, nästan stum.
– Jättefast, riktigt fast, säger Ulrika Bos Kerttu.
– Hantverket är helt enastående.

Oftast var det ullgarn som gällde, men då och då stickade Märtsä också in annat, hon tog vad hon fick tag på. Lintråd någon gång, nöthår någon annan. Ullen från de få får som hon själv hade tillgång till kan inte ha räckt till allt. I bouppteckningen efter hennes död finns bara en enda tacka nedtecknad. Sannolikt, säger Ulrika Bos Kerttu, klippte hon också grannars får och fick betalt i ull. Även en ullsax fanns noterad i bouppteckningen, som annars var rätt gles vad gäller attiraljer. Märta Stina bodde kvar på sin barndomsgård hela livet och på slutet i armod i undantagsstugan. Hon gifte sig aldrig. För att dryga ut sin skrala kassa stickade hon även tröjor och strumpor till bönder i trakten. Men eftersom välanvända kläder tenderar att nötas ut – och uttjänta ylleplagg på den tiden hamnade i lumpinsamlingen för att rivas upp och tillsammans med ny ull spinnas om till nytt garn – finns idag bara en enda tröja bevarad. Också den är mönstrad med de karaktäristiska romberna över mage och ärmar.

Idag har huvuddelen av de stickningar som finns kvar efter Märta Stina Abrahamsdotter andra och dovare färger än de en gång hade. De har blekts. Men kikar man mellan maskorna anas ursprungsfärgernas sting.

Täcke med olika mönster stickat av Märta Stina Abrahamsdotter.
Det äldsta och kanske rosengångsinspirerade täcket. Mått 158X115 cm.

Till en början jobbade Märtsä enbart med växtfärgning. Ofta med björklöv, gräs och »moriset«, det vill säga ljung. Men trots att byn Kubbe låg på landsbygden i Ångermanland, cirka 5 mil nordväst om Örnsköldsvik, låg den på sätt och vis ändå i händelsernas centrum. Här var det nämligen omlastningsplats för handelsmän som skulle till storstäderna söderut och som stannade till både på ned- och uppväg. Också pilgrimsleden till Trondheim passerade i trakten. Och med resenärerna kom nymodigheter till byn. Dessutom hade byborna möjlighet att skicka med beställningar söderöver, som levererades när handelsmännen vände tillbaka. Så, där kom rödfärgande krapp och koschenill. Och tidigt hade Märta Stina tillgång till de skarpa, färgstarka syntetiska anilinfärgerna. Hon var inte sen att anamma det nya.

Men det verkar också som att hon på något vis förstod storheten i sin stickning. När hon fick besök gömde hon raskt undan den. Och om någon skulle få för sig att härma hennes uttryck, tänkte hon omedelbart sluta sticka, proklamerade hon med eftertryck.
– En intensivt röd, lila och jadegrön, säger Bos Kerttu om några av ursprungsfärgerna på de täcken som låg i lådorna på museet den där junidagen 1989 och som med tiden kom att leda till att lokala stickerskor engagerades att sticka i Märta Stinas anda, mönster tecknades av och formgivare kopplades in för att skapa nya stickmönster. Med tiden uppstod nästan en rörelse runt minnet av Märta Stina Abrahamsdotter. Även slöjd i andra material formgavs med utgångspunkt från hennes täcken. Från att under sitt liv ha betraktats som en udda fågel, kom hennes arv nu att bli ett nav och en utgångspunkt. Själv bar Ulrika Bos Kerttu länge Märtsä-mönstrade tröjor både sommar och vinter. Och hon har aldrig riktigt kunnat släppa tanken på vad som kan ha legat bakom Märta Stinas stickade jättehjärtan. De är hemlighetsfulla på något vis, säger hon.
– Jag tror att täckena är kärleksbrev.­

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!