Varje maratonlopp börjar med ett enda steg och varje broderi med ett enda stygn. Den 1 mars förra året trädde Krister Persson nålen och satte första stygnet på sitt broderi Halvstygnsmaran. 72 x 87 centimeter täckta av löpare i färgglada träningskläder och nummerlappar, som väller fram över en gråmörk asfaltsgata. Sju månader senare rätade han ut nacken och såg upp från aidaväven efter att ha jobbat måndag–söndag, ofta 10 timmar i sträck. Han var färdig.
– Uthållighet. Det är min största talang som broderikonstnär, konstaterar han.
– Jag är strukturerad och jag kan sitta vid.
Sedan fyra år tillbaka betraktar han broderi som sitt heltidsjobb. En vanlig dag kliver han upp halv sju, äter frukost, tittar på nyheterna, och sätter sig och broderar. Där blir han sittande, med nål och garn i händerna tills klockan närmar sig ett. Efter mellanmål och en stavgångsrunda återvänder han till värvet. Han sitter vid sitt arbetsbord med utsikt mot en träddunge bakom huset i Roasjö – en liten klunga hus i skogen en halvtimme söder om Borås – tills arbetsdagen är slut och det är dags att laga middag.
– Det är ett heltidsjobb – utan tvekan. Men om jag behöver ta ledigt är det ingen panik. Det är ingen som väntar på mig, säger han.
Han lägger upp dagen som han vill. Och då blir det gärna åtta timmar broderi.
Krister Persson växte upp på Rosengård i Malmö och var ett kreativt barn. Han skrev berättelser, komponerade musik och hittade på brädspel. I tolvårsåldern började han brodera korsstygn. Hans första alster föreställer ett träd i fyra olika årstider, broderat på fri hand. Med vissa svackor, som under delar av tonåren och småbarnsföräldraåren har broderiet hängt i sedan dess.
Halvstygnsmaran är hans hittills största verk. Under våren har den hängt på Liljevalchs i Stockholm som en del av deras vårsalong. 390 000 stygn har han räknat ut att den innehåller. Efter den blev han alldeles urlakad. Det tog månader för inspirationen att komma tillbaka. Annars har idéerna stått på kö, ända sedan dagen då han stegade in på chefens kontor och lämnade in sin uppsägning, efter 27 år som journalist på Borås Tidning. »Ett jättebra jobb«, understryker han, med bra kollegor, bra lön, hög status både på arbetsplatsen och i stan.
Han kände sig som rätt man på rätt plats. Men ändå fanns en gnagande längtan efter något annat.
– Kalla det 50-årskris eller kalla det insikt. Jag var 53, en ålder när man kan se slutet på arbetslivet närma sig. Är det detta jag vill göra till pensionen?
Det hör till historien att Krister Persson bor billigt i en vinterbonad sommarstuga. Han behöver inte många tusenlappar i månaden för att gå runt. Men det som fanns i huvudet när han skrev under uppsägningen var framför allt en enda sak:
Broderi.
I augusti 2017 gjorde han sin sista kväll på jobbet som nattchef. Strax innan midnatt var han sist kvar efter att morgondagens nummer skickats till tryck. Han lämnade nyckeln på chefens kontor och skrev en liten lapp. Hejdå och tack. Sedan gick han nedför de ekande trapporna och hörde dörren smälla igen bakom sig.
– Då kändes det lite konstigt. 27 år är en lång tid på samma arbetsplats. Det var vemodigt. Men jag har aldrig ångrat mig. Inte en sekund. Det har varit bra, att hoppa.
Han reser sig och hämtar ett broderi som hänger på sovrumsväggen.
– Den här tavlan är en påminnelse. En bekräftelse på att jag gjorde rätt som vågade.
Tre gestalter står vid en gravsten. Bilden är gjord efter ett familjefoto, taget ur ett verkligt fotoalbum. Men alla på bilden är döda.
– I graven ligger min dotter Amanda som dog i en bilolycka när hon var åtta. Det har jag med mig som ett grundackord – saker och ting kan hända. Vid stenen står min far, som dog 2016, min bror som bara var bara 56 år när han fick hjärtstopp 2018, och min mor som dog 2020. Att far och mor är döda är inte så konstigt, de var gamla. Men att min bror dör vid 56 år och Amanda, 8 och ett halvt, det är galet.
Bilden påminner Krister Persson om att man inte ska vänta.
– Det är inte det att man ska gå och tänka på döden varje dag – tvärtom! Man ska tänka på livet. Och passa på – för man vet fan inte.
Krister Persson tror att många, precis som han själv gjorde, bär på en dröm om att byta bana. Det finns siffror som talar för att han har rätt. Jobbhälsoindex är en årligt återkommande undersökning av den svenska arbetsmarknaden. Enligt den känner en miljon anställda, eller nästan var fjärde arbetande person i Sverige, psykiskt obehag inför att gå till jobbet minst några gånger per månad (2018). Samma undersökning visar också att allt färre tycker att deras jobb är meningsfullt.
En annan stor årlig undersökning är Work Trend Index, som görs i 30 olika länder. Senast visade den att 42 procent av de svarande i Sverige var sugna på att byta jobb. Den känslan uppges ha ökat under pandemin. I rapporten från 2021 kan man läsa att mer än hälften har prioriterat om när det gäller balansen mellan hem- och arbetsliv.
Jag känner glädje, nyfikenhet, tillfredsställelse. Ibland kan jag längta till broderiet.
Pandemin erbjöd för många ett avbrott från den vanliga lunken och ett tillfälle till introspektion, samtidigt som många vande sig vid mer flexibilitet och distansarbete. Resultatet kallas The Great Reshuffle – den stora omflyttningen eller ibland den stora uppsägningen – och beskrivs som ett historiskt skifte på arbetsmarknaden. Miljoner världen över har sagt upp sig eller funderar på att göra det. Högst upp på önskelistan för dem som funderar på att byta bana står, enligt undersökningen, frihet, meningsfullhet och hälsa.
Har man ekonomisk möjlighet, så är det mest den mentala spärren man måste komma över menar Krister Persson.
– Den kan vara nog så stark. Det är mycket identitet i jobbet. Frågade någon: »vad är du?«, så svarade jag: »journalist«. Vi tillbringar ju mesta delen av vår vakna tid på jobbet. Man träffar sina arbetskamrater mer än man träffar sin partner. Men vi är en massa andra saker också. Musikant, löpare, glad…
Idag svarar Krister Persson »broderikonstnär« på samma fråga. Och han känner att han bottnar i det. Det var annorlunda att sitta ned och brodera när han visste att det var hans jobb.
– Det fick en annan tyngd. Även om stygnen var precis desamma. »Nu är det på riktigt, Krister! Nu kan du inte slarva och tänka att ingen ser«.
Men allvarskänslan förtog inte glädjen. Tvärtom. Glädjen ökade. Och i takt med att han har sålt och ställt ut har den ökat ytterligare. De två första tavlorna han gjorde var vyer från hans hemstad Malmö. De kom med på Liljevalchs vårsalong 2019.
– Då fick jag en skjuts. Om juryn fastnade för dem så måste de ha något, tänkte jag.
Krister Persson broderar alltid med »halvstygn«, alltså halva korsstygn, på finmaskig aidaväv. Han använder tre trådar dmc-garn och blandar gärna flera nyanser för att få skiftningar i färgytorna. Just nu jobbar han på en tavla som föreställer att kalhygge. Den hör ihop med ett redan färdigt broderi av Berlinmuren.
– Kalhygget liknar en krigszon. Om man hänger dem tillsammans är min förhoppning att de ska ge en vibb av undergång och elände. Bilden av Berlinmuren förstärker den brutala känslan i kalhygget.
Han visar en enkel skiss över kalhygget. Den innehåller inga detaljer. Allt sådant får tillkomma i stunden. Ska det vara en kvist här eller en sten där? Det får visa sig. Han räknar med att tavlan kommer ta ungefär två månaders heltidsarbete att färdigställa. Det är som att han är schemalagd att vara kreativ åtta timmar om dagen under hela den tiden. Men det är inget problem. När han sitter vid broderiet så kommer bilderna till honom.
– Jag är nyfiken på hur det kommer bli. Om det kommer att bli bra. Det är lika roligt varje dag.
Tillfreds. Det är det spontana ordet han använder för att beskriva känslan när han broderar.
– Jag känner glädje, nyfikenhet, tillfredsställelse. Nästan hela tiden. Ibland kan jag längta till broderiet. Och så känner jag en lättnad över att jag kan göra det. Att jag slipper åka iväg till ett jobb som jag kanske egentligen inte vill vara på.
Krister Persson har fått mycket uppmärksamhet för sina broderier. Teve, tidningar och radio har hälsat på. Det tar han med ro. Han har egentligen inget behov av att nå ut med sina tavlor. För honom är själva broderandet nog. Samtidigt är han glad över att han fått vara med och dra en lans för broderiet som konstform, säger han.
– Jag vill gärna inspirera andra och sprida broderikonstens budskap. Och så sticker jag ut som man som broderar. Det är också bra. Kanske kan jag inspirera andra att våga bryta mönster.
Från ett ansett chefsjobb kan man tänka att han tagit ett rejält kliv nedåt i status, till rollen som frilansande broderikonstnär. Men själv menar han att han snarare klivit utanför rangordningen helt och hållet.
– Jag tror faktiskt att folk respekterar att jag har gjort något som många drömmer om. Det är lite mäktigt. »Fan, han vågade! Han snackar inte bara. Han släppte sargen och gled iväg.«
