Äras den som äras bör

Det är dags att skrota ordet landskapssöm. Det förminskar och förvränger. Broderierna däremot, inspirerar för fullt.

Text Malin Vessby
Foto Håkan Strömqvist / Nicke Johansson
26 november 2014

Det regnar ute och Ingela Fredell som jobbar som hemslöjdskonsulent i Jämtland trycker telefonen mot örat och lystrar.
– Sa du landskapssöm?

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Rösten skärps.
– Jag tycker så illa om det ordet. Vi borde prata om upphovskvinnor istället. Ofta vet vi precis vilka de var. Och de var aldrig representanter för ett landskap eller en bygd.

Ibland fångar ett ord en tidsanda. Och ibland känns en tidsanda hopplöst passé. Som den vilja man kan läsa in just i ordet landskapssöm; viljan att betrakta enskilda personers eller ibland små gruppers uttryck som representativa för en hel landsända – och att konstruera en lokal särart som faktiskt inte alltid har funnits.

I landskapssömmarnas stjärnfamilj ingår sömmar som Jämtlandssöm, Hallandssöm och Blekingesöm – eller Delsbosöm och Anundsjösöm, för att bara nämna några. De är inte formellt utnämnda, utan precis som i fallen med många andra landskapssymboler sammanförda eller uppmuntrade av en viss grupp i samhället. Som ICA och landskapsrätterna. Världsnaturfonden och djuren. Eller landskapssömmarna och den tidiga och löst sammanhållna hemslöjdsrörelsen.

Brudörngott av Anna Göransdotter, från 1800-talets början.

Idag används ofta ordet bygdesöm som ett alternativt och aningen mer nyanserande begrepp. Med prefixet bygd istället för landskap krymper ju den yta som broderierna kan förväntats falla tillbaka på. Men klangen förblir densamma: En kvarleva från tiden då man med ljus och lykta letade efter det »genuina« och det »ortstypiska«. Ibland på bekostnad av hur verkligheten faktiskt såg ut.

Ingela Fredell börjar berätta om Jämtlandssömmen. Nej, vi tar det igen.

Ingela Fredell börjar berätta om Anna Göransdotter.

Anna föddes i norra Jämtland i slutet av 1700-talet. I husförhörslängderna står det att hon var sjuklig och bodde inackorderad hos olika familjer i Skärvången och Ottsjön. Sannolikt livnärde hon sig bland annat på att brodera. Det som finns bevarat efter henne idag är framför allt örngott, beställda inför bröllop. På dem finns hela små berättelser återgivna, rena seriestrippar i livliga stjälk- och langettstygn, flät- och plattsöm. Det är avbildade brudpar, renar, sirliga blomrankor, glesa barrträd med fåglar i toppen plus en och annan psalmstrof. Men i facklitteratur om det som med tiden kommit att kallas för Jämtlandssöm, kan man till exempel läsa att »Naturen tycks ha fått vara mönstergivare«. Bakom broderierna står inte en människa med känsla för form alltså, utan själva omgivningen som hon vuxit upp i.

Skulle man verkligen ha samlat in något ortstypiskt, skulle man ha satsat på slitna grå raggsockor.

Ingela Fredell kommer in på Anna Göransdotters uttryck.
– Hon har verkligen försökt att göra sina motiv så verklighetstrogna som möjligt. På de flesta av broderierna kan man till exempel se att hon använt metalltråd när hon avbildat kronbrudar. Man förstår att hon velat göra en tydlig avbildning av deras glansiga, glittriga, prunkande kronor. En av kvinnorna ser ut som drottningen av Saba, otroligt snygg och parant, och fåglarna är så fint avbildade. De sitter högst upp i tallar, precis sådana tallar som man ser när man åker runt i Jämtland. Så man förstår var hon fått sina motiv från, fortsätter Ingela Fredell och understryker att Anna Göransdotters sätt att brodera för den sakens skull inte är »jämtländskt«.

Istället, påpekar hon med eftertryck, handlar det om konstnärlighet. Om driv. Och uttryckskraft. Precis som i fallet med Brita Kajsa Karlsdotter, källan till det som senare utvecklats till den välkända, vildvuxna Anundsjösömmen – för vars spretiga stil sannolikt Brita Kajsas svaga syn spelat roll – och som lanserades som landskapsbroderi av Ångermanlands hemslöjdsförening. Eller som i fallet med systrarna Rudolphi, som spelat avgörande roll för framväxten av det som med tiden kom att bli den  rödsprakande Delsbosömmen.
– Anna Göransdotter visste precis var hon satte ner nålen. Den var hennes pensel. Känslan är helt annan än den hos skolade 1900-talsbrodöser som med klanderfri kontroll och teknik broderat Jämtlandssöm i hennes efterföljd sen 1930-talet, menar Ingela Fredell och beskriver Göransdotters bomullsgarner. De var grova och löst tvinnade. Hon broderade på de allra tunnaste bomullstyger, åt batisthållet till, med en nästan 3D-artad reliefeffekt som följd. »Som bildhuggeri men i garn«.
– Trots grovleken fick hon till ett så tydligt och starkt uttryck!

Och just det uttrycket föll sannolikt också representanterna för hemslöjdsrörelsen i Jämtland för, i början av 1900-talet, när museer och hemslöjdsexperter började samla in slöjdföremål i trakterna.

Duk av Anna Göransdotter. Notera metalltråden i brudens krona.

Drivkraften då var inte minst att man ville bevara djup kunskap från självhushållets tid, som riskerade att gå förlorad när den nya tiden och industrisamhället dundrade in. Dessutom ville den då nyfödda rörelsen främja slöjdförsäljning och letade ­­­­bland annat efter underlag till mönstersatser. Sen levde också en idé om att världen var lite mer äkta på landet, att det som gjordes där var mer…»genuint«. Och i tider av nationsbyggande och nationalsångstävlingar lockade en kategori som »jämtländskt« mer, än berättelsen om en enskild fattig kvinna. Att kvinnlig erfarenhet och lyskraft sällan har givits stjärnstatus, vet vi ju dessutom redan om.

Eller som Ingela Fredell säger:
– Skulle man verkligen ha samlat in något ortstypiskt, skulle man ha satsat på slitna grå raggsockor. Istället föll man för sådant som var starkt och skickligt utfört och, som i Anna Göranssons fall, unikt och fantastiskt. Däremot inte representativt just för Jämtland. Att kalla sömmar i hennes efterföljd för jämtlandssöm, blir alltså felaktigt.

Och ändå. Man kan tacka insamlarna för så mycket. Utan dessa hade ytterst få – om ens någon – känt till Anna Göranssons arbeten idag. Och paletten av föregångare till dagens brodöser, hade varit betydligt mindre rik.
– Och det är ju självfallet bra att handens kunskap bevaras, både om hur man gjort och om hur man kan göra. Det lägger grunden för framtidens slöjd. Men man ska ha ett djupseende, veta vad saker och ting bottnar i och säga som det är, säger Ingela Fredell.

Arbetsalkoven hemma i Falkenberg. Mira Bodiroza Lindh broderar med en spetsig broderinål med stort öga »så att den är lätt att trä, inget särskillt«.

Men oavsett om stora delar av historieskrivningen kring »landskapssömmar« och »bygdesömmar« är skev, lever orden vidare och används ofta tämligen oreflekterat. Inte minst i Kurssverige.

Vi bollar frågan vidare till HV skola på Djurgården i Stockholm, en av de skolor som undervisar i »bygdebroderi«, bland annat under ett tredagarspass på den textila baskursen. Varför gör de det, när det inte alltid har funnits en »bygd« att falla tillbaka på?
– Om man bortser från hur broderierna en gång samlades in, känns många av broderisätten i sig moderna idag, säger Anna Eriksson, konstsömnadslärare på HV.
– Sen handlar det ju så klart också om att vilja föra kunskap vidare. Men eleverna får titta och inspireras. Det är inte längre viktigt att de gör exakt likadant som tidigare generationer.

Lotta Ahlvar tar vid, nytillträdd VD sen i våras. Hon berättar om en japansk broderiförening som kom till skolan i somras. Skälet var att de ville brodera blekinge- och järvsösöm.
– De var dels intresserade av historierna bakom. Men mest fascinerades de av färgerna, uttrycket, det skira. Något i känslan. Och så blev de fullkomligt begeistrade av den snålteknik som de inte kände igen hemifrån. Att sömmarna sys så att de blir täta, fina och täckande på ovansidan, men att så lite som möjligt av garnet hamnar på avigsidan av bottentyget, ett sätt att spara på garn, ett minne från Fattigsverige, säger Lotta Ahlvar.

Och att själva de broderisätt och de mönsterformer som beskrivits som »bygdesöm« inspirerar än idag råder det inget tvivel om.

Mira Bodiroza Lindh med storsäljaren, dopängeln, där barnets namn och dopdatum broderas in. En sådan slänger man inte, tänker hon sig. Den går i arv och älskas slutligen i bitar. »Jag vill att saker ska leva länge!«

Vi beger oss till Falkenberg och Mira Bodiroza Lindh – entreprenör i hallandssöm. Där hemslöjdsrörelsens grundare en gång drömde om effektiv försäljning av samtidsanpassad slöjd med rötter bakåt, har hon tagit vid men i egen regi.

Hemma hos henne är hallandssömsinspirationen påtaglig. I ett trätråg ligger ett dussin decimeterstora nåldynor, prydda med broderade stjärnmönster. Vid fönstret står tofflor, fulldekorerade med slingriga, rödblå sömmar och grafiskt tydliga mönster. På en ställning hänger blusar – med broderi. För att inte tala om kuddar, änglar, handdukar, väskor… samtliga med handbroderad dekor, sömmad av antingen Mira Bodiroza Lindh eller av de två brodöser som hon tar till hjälp när beställningarna blir väl många.
– Så att jag inte drunknar och så att jag kan ägna mig åt att ta fram nya produkter. Det älskar jag ju. Att se vad jag kan göra.

Så talar också en industridesigner. Med den utbildningen i botten strävar hon hela tiden efter att rationalisera, effektivisera.
– Å. Jag ser möjligheter för hallandssömmens överallt. Som i en jätteful industribyggnad som stör vyn nere vid stranden i Falkenberg. Där skulle jag vilja skapa ett konstverk med hallandssöm upp längs väggarna i mötet med havet, säger hon engagerat.

Hennes passionerade inställning, växande kontaktnät och kurser både i när och fjärran har gjort henne till broderistjärna i Japan. Senast hon var där sålde kurserna ut på en timme. Och hon har en stående inbjudan från ett kvinnokooperativ i Palestina, Women in Hebron, med önskan om att hon ska komma dit och se möjligheterna också i de palestinska korstygnsbroderierna, kanske förändra några detaljer, försöka öka försäljningen och därmed möjligheterna att försörja sig på slöjden.
– Jag skyller alltid på att jag inte är född i ullkofta. Jag tycker om bevarande, jag älskar skånska yllebroderier, samlar på folkdräktshättor och har Sveriges största privata samling med tvistsöm. Men jag tycker också att man måste utveckla det man har runt omkring sig. Dagens slöjd ska väl också spegla vilka vi är idag, frågar hon engagerat och tar spillplast från industrin som exempel. Varför inte göra svepaskar av den?

Själv använder hon gamla broderier gjorda i Halland som förlagor och idébank, men gör aldrig regelrätta kopior.
– Mönstren är mina, säger hon med eftertryck. De är jag som ritat dem. Då och då brukar jag få påpeka det, för att inte få dem kopierade. Inte minst på kurser i Japan. Det handlar om hur jag placerar hallandssömmens olika beståndsdelar, om upprepning och förändringar. Och så har jag hjärtan på allt!

Hon ringar in sömmens olika ingredienser. Det är just hjärtan men också cirklar, blommor och stjärnor. Det är sytrådstunt, blått och rött två- och tretrådigt bomullsgarn. Det är ömsom täta och ömsom glesa flätstygn, kedjestygn, stjälkstygn. Och det är de för hallandssömmen så karakteristiska bottensömmarna, där korsade täcktrådar skapar rutmönster, och hålls på plats av olika slags korsstygn. En lek med raffinerade galler.

I arbetshörnan står metervis med burkar på rad, alla på olika teman. Det är gula knappar i en, vita knappar i nästa, därpå gröna. Spetsar. Virknålar. Säkerhetsnålar. På väggen ett potpurri med virkade dukar och ovanpå kylskåpet ett arrangemang med ett dussintal glasskålar på fot. Mycket av allt, systematiskt organiserat. Hon ler åt sig själv.
– Jag tycker om upprepning. Och så vill jag att saker ska leva länge.

Sannolikt är det också just lusten till upprepning som gjort att hon fallit så pladask för hallandssömmen, tror hon. Eller kanske en blandning av stygn på stygn och en känsla av förankring, att hon känner igen sig. Ser hon någon på flygplatsen med ett pågående hallandssömsbroderi i handen, känner hon nästan släktskap, säger hon, »som om jag kan låna fem kronor till parkeringen«.

Och här avrundar vi det hela. Broderierna lever vidare. Landskapsrubriken är passé.

26 november 2014

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!