Andreas Nobel bågsvarvar på Konstfack

Kontorsstolen. Sannolikt ritas 99 procent av världens design i en dator och formgivaren sitter i en kontorsstol framför skärmen. Stolen i sig är konstruerad så att man ska känna så lite av kroppen som möjligt och för att man helt och hållet ska kunna gå upp i sina tankar. Vad får det för konsekvens när vi inte använder våra kroppar alls när vi formger, undrar jag? I min avhandling driver jag en tes. Det är att möbler upplevs med alla sinnen och med hela kroppen. Då är det sannolikt också bra om hela kroppen har använts i designprocessen; om alla sinnen är med och gör det som sen också ska upplevas med just sinnena. Bågsvarvar man är inte minst rytm, temperatur, tempo och upplevelsen av materialet väsentligt.

Bågsvarven. Jag har i huvudsak gjort den av regelvirke. Den behöver inte vara perfekt byggd för att funka. Här svarvar jag i al, mitt favoritträslag för tillfället. Jag gör sittmöbler, pallar och småbord. Sök på marockan bow lathe på Youtube så kan du se filmen som jag har lärt mig svarva från.

Kolonnen. Den är från Forum Romanum i Rom. Man gör ju en form av kolonner också när man svarvar.

Skulpturen. Jag har gjort en urtidsmänniska som bågsvarvar. Den är skulpterad i plastlera och bränd i vanlig ugn. Bågsvarvningstekniken är minst 5000 år gammal och svarven kan ses som en av de första maskinerna. Jag är svag för dialogen mellan människa och maskin. Så småningom ska jag starta en mässa just för handdrivna maskiner och halvmaskiner, där man kan visa upp sina grejer och dela med sig av sin kunskap. Jag ser inte historien som något som varit, utan mer som något som lever i oss, i form av minnen och tekniker. Den här urtidsmänniskan sitter i en vilsam pose. Fullt så vilsam är inte jag när jag svarvar.

Joggingskorna. Sådana bäddar in och curlar fötterna. När jag började tänka på det blev jag sugen på att använda fötterna på ett konstruktivt vis, det gör man så sällan. Jag började fundera över vad som skulle hända om man formgav med fötter och tår. Då växte idén om bågsvarvningen fram.

Skavgräs eller skavfräken. Jag fick knippan istället för en blomma av Esko Männikö, som håller i slöjdlärarutbildningen på Konstfack, när jag höll mitt slutseminarium. Stjälkarna är hårda och så sträva att man kan sandpappra med dem. Jag har testat. Det blir jättebra.

Skrivbordet. Det stod ursprungligen på textillärarutbildningen vid Uppsala universitet som är nedlagd nu. Då var det ett symaskinsbord. Det är behändigt litet.

Soffan. Den ritades 1959 till invigningen av Konstfack på Valhallavägen i Stockholm. Nu behövs den här på nya Konstfack, för här är upplevelsen av materialitet till stora delar bortrationaliserad. Det behövs något äldre i allt det vita. Jag fick den från Keramik och Glas, ett av facken på skolan. De tänkte slänga den när den hade gått sönder under en fest. Dessutom är jag nog lite nostalgisk. Mitt rum börjar bli som ett litet Konstfacksmuseum.

Svarvjärnet. Jag har gjort det av ett stämjärn som jag slipat om så att det har egg på bägge sidor. Vanliga svarvjärn är i allmänhet för långa för att bågsvarva med. Man slår i golvet.

Bilden. Den föreställer en 1800-tals student vid Uppsala universitet som ser helt knäckt ut. Men det behöver du inte dra några växlar på.