Älskade retro!

Med sig har hon också en hel hög med små rödrosa prickar. Hon överväger att brodera några röda knutar för att bryta av mot det svartvita, men innan hon bestämmer sig vill hon se hur det i så fall skulle se ut. Försiktigt sprider hon ut de pyttesmå tygbitarna. Jodå. Mönstret gör sig helt klart bättre med lite inslag av färg.

För några år sedan köpte Carina Olsson ett paket servetter på loppis. Servetterna föreställde ett ituskuret äpple med blått och turkost fruktkött. Mönstret skapades av Sigrid Richter och blev känt som Eden. Carina Olsson tänkte att hon skulle göra något eget av det där. Istället glömdes servetterna bort och blev liggande i en låda.

Det var inte förrän senare hon på allvar fick upp ögonen för de gamla mönstren, när hon ramlade över en bok från Hemslöjdens förlag om broderier från 1950- och 1960-talen. I samma veva kom hon på att hon hade det där paketet med Eden-servetter liggande i någon av sina lådor. Hon bestämde sig för att brodera det blå äpplet på en kudde. Sedan dess har hon hunnit avverka många retromönster hemma i Brottby norr om Stockholm. Hon är långt ifrån ensam om sin fascination.

Bland svenskarnas mest älskade retromönster finns klassiker som blåblommiga Mon amie av Marianne Westman. Även brunrandiga Spisa Ribb och bladmönstrade Berså av Stig Lindberg har fått såväl unga som gamla på fall. I somras sjöng indiepopbandet Mares om att dricka drinkar i just Berså-koppar. På auktion kan en Berså-servis kosta 24 000 kronor.
– Om jag har förstått rätt är den här retrostilen ganska unik för Skandinavien. Efter andra världskriget ville svenskarna kasta ut det gamla. Man ville ha nya mönster, ny arkitektur och ny möbelformgivning. Det är verkligen något speciellt med de stiliserade formerna från den här tiden. Mönstren är ganska enkla, men det enkla är ju ofta det geniala, säger Carina Olsson.

De senaste åren har hon översatt mängder av mönster till broderier och applikationer. Hon har gjort halsband av Salix-porslin och broscher av Bellis-porslin. Hon har till och med broderat en skinnväska med inspiration från ett tulpanmönster hon hittat i en ryamatta. Att det blev så var långt ifrån självklart. Hon växte inte upp med varken retroporslin eller -broderi.
– Men jag hade en rullgardin i mitt sovrum när jag var barn. Blommorna var bruna mot vit bakgrund. Riktiga 70-talsfärger! Jag tyckte mycket om den, säger hon.

Jag har hittat en del färgpulver på loppis från den här tiden som jag använder när jag färgar tyger. Då blir det exakt samma nyanser som det var förr.

Det är faktiskt samma mönster som hon just nu har i sitt knä. Hon hittade det i ett museiarkiv och kände genast igen det. Fast i hennes version har de bruna blommorna blivit svarta. De är dessutom betydligt mindre än originalet. Hon planerar också att krydda mönstret med de rödrosa knutarna.

Att Carina Olsson skulle bli brodös var inte heller självklart. Hon har stickat så länge hon kan minnas, men broderi intresserade henne inte. Hennes mamma broderade och hon lyckades aldrig få till det lika bra. Några retromönster var det dock inte frågan om. Istället broderade mamman detaljer på folkdräkter och hemslöjdsföremål i klassisk Blekingesöm. Det var inte förrän Carina Olsson började på Handarbetets vänner på 1990-talet som hon gav det ett ordentligt försök. Nu har hon hållit broderikurser i över 20 år.
– Men mamma hade gått bort då. Hon fick aldrig se att jag tog efter henne och började brodera jag också.

Tidigare har Carina Olsson snöat in på att brodera allmogemönster och nu är det alltså retro som gäller. Hon är inte typen som gör saker halvdant. Under flera års tid har hon letat inspiration på både loppisar och på plattformar som Instagram och Pinterest. I digitala museiarkiv har hon hittat allt från porslin till kuddar och mattor från rätt tidsperiod. Hon har också dammsugit både loppisar och auktioner i jakt på material. Färger och garn, till exempel.
– Retrofärgerna hade väldigt lite svärta i sig, så det blev en ganska speciell färgskala. Jag har haft himla tur för jag har hittat en del färgpulver på loppis från den här tiden som jag använder när jag färgar tyger. Då blir det exakt samma nyanser som det var förr, säger hon.

Carina Olsson går före in i köket och pekar på en kartong ovanför ett skrivbord. Färgpulvret ligger fortfarande kvar i originalkartongen. På framsidan beskrivs kulören som odödlig. För säkerhets skull har Carina Olsson kontrollerat färgen mot gränsvärdena och konstaterat att den inte är giftig.
– Det skulle inte bli samma sak om man köpte nyproducerat material. Det är samma med garnet. Förr broderade man mycket med lingarner och det var en helt annan kvalitet då. Man gjorde speciella garner för broderi som var glansiga och fina, men idag finns bara vävgarner, säger hon.

Hon försvinner iväg igen och återvänder med ett fruktfat i mörkt trä som hon köpt på en loppis i Dalarna. I mitten av fatet sitter en vit platta med ett äppelmotiv. Det är exakt samma som Eden-äpplet, fast med rött fruktkött istället för blått.
– Utmaningen är att tolka mönstren och göra något eget av dem. Ibland är det kul att bara försöka översätta rakt av, men det är spännande att försöka tänka nytt. Jag har till exempel använt mig av liknande blad som på Eden, men broderat ett granatäpplemotiv istället för ett äpple.

Till vardags är Carina Olsson busschaufför. Hon jobbar delade turer och har körningar på morgnar, eftermiddagar och kvällar. Däremellan är hon ledig. Särskilt på vintern tycker hon att det är besvärligt att behöva åka till jobbet två gånger. Å andra sidan kan hon använda sig av dagsljuset mitt på dagen för att brodera.
– Jag kommer på många nya idéer när jag sitter och kör. Om jag fastnar med något inom broderiet så är det oftast där jag löser det. Framför allt när man har längre körningar och kan låta tankarna flöda lite mer fritt. Då riskerar man inte att köra förbi hållplatser heller!

Brodera själv! Den 7 maj släpper Hemslöjdens förlag ett häfte med Carina Olssons broderier. Köp det i din hemslöjdsbutik eller i nätbokhandeln.