Älskade barn

Att hindra det är omöjligt, det vet hon redan, men Rose vill skicka med dottern något som kan öka hennes chanser att överleva. Frågan är bara vad.

I all hast fyller hon en bomullssäck med så värdefulla föremål hon kan. En trasig klänning, ett par nävar pekannötter och en hårfläta. Hon skickar också med en önskan om att säcken för alltid ska vara fylld med kärlek, oavsett vad.

Kort därpå separeras den nioåriga flickan från sin mamma.

De träffas aldrig igen.

2007 dyker säcken upp på en loppis i Nashville. Den ligger hopknölad bland gamla tygtrasor i en papperskorg. Den är sliten och fläckad. Kanske är det av jord, kanske av blod. På flera ställen är påsen lagad.

På framsidan har någon vid namn Ruth Middleton år 1921 broderat en kort text i efterstygn.

Det visar sig att Ashley överlevde.

Efter en tid når berättelsen om fyndet Tiya Miles. Hon är professor i historia vid Harvarduniversitetet i USA och forskar på skärningspunkterna mellan afroamerikaners, amerikansk ursprungsbefolknings och kvinnors historia. Hon bestämmer sig för att följa säcken bakåt i tiden och kan snabbt konstatera att uppgifterna är knapphändiga och arkiven bristfälliga. Men ett och annat lyckas hon reda ut.

I nästan 150 år har säcken gått i arv från generation till generation. Gång efter annan har en mamma fyllt den med värdefulla föremål, och lämnat den vidare till sin dotter. Brodösen bakom texten är Ashleys barnbarn Ruth, som velat försäkra sig om att den nötta påsens mörka historia inte ska gå förlorad.

Broderiet är lite stolpigt, Ruth var troligen ingen van sömmare. Hon har rakt upp och ner sammanfattat händelsen med några korta rader. Men trådarna har olika färg. Hon har valt rött för den mening där mammans kärlek beskrivs.
– Det som berört mig allra mest är kraften och kärleken som följt med genom hela historien. Sömmarna på den antika bomullssäcken fångar på ett unikt sätt kreativiteten bland svarta i de här svåra tiderna, säger Tiya Miles.

Minst fyra miljoner män, kvinnor och barn förslavades i USA innan slaveriet till slut avskaffades 1865. Slavarna, som främst var afrikaner och afroamerikaner, tvingades arbeta på livstid och deras barn kom automatiskt att tillhöra föräldrarnas ägare. Tiya Miles konstaterar sakligt att den ljusa säcken är en av många berättelser om förtryck från den tiden.

Men hon är övertygad om att påsens innehåll valdes ytterst medvetet, trots att tiden var knapp. Pekannötterna var fullpackade med näring. Hårflätan var laddad med symbolik; ett band mellan de nära och kära som skulle skiljas åt på grund av avstånd eller död. Klänningen i påsen var troligen sydd av mamma Rose.
– Den försedde Ashley med ett extra klädbyte i en tid då det var ovanligt bland ofria svarta personer. Klänningen kunde skydda hennes kropp på farliga platser. Den kunde också användas som verktyg i ett flyktförsök, eftersom förslavade människor som försökte fly gjorde det i sina egna kläder, säger Tiya Miles.

Hon skickar också med en önskan om att säcken för alltid ska vara fylld med
kärlek, oavsett vad.

Hon har spårat släkten från det broderande barnbarnet Ruth till hennes dotter Dorothy. Sedan tar det stopp. Dorothy dog 1988 och efterlämnade inga arvingar.

När bomullssäcken 2016 ställs ut på National Museum of African American History and Culture i Washington är det så många människor som börjar gråta att personalen till slut börjar dela ut näsdukar till besökarna. Också Tiya Miles bok om bomullspåsen, All that she carried, har trollbundit världen och vunnit flera priser.

Själv tror hon att säckens styrka är just att det är ett så skört föremål – i kombination med kraften och styrkan i den broderade berättelsen.­