Älskad, ratad

Tunga skapelser av handvävt och kanske egenodlat lin från förrförra seklets slut, tunna dukar i lakansväv med färgade kantband från 1930- och 40-talen, grova korstygnsbroderade aidavävar med typisk 70-talskänsla. Många är handfållade, vissa fläckiga, andra nygjorda efter gammal förlaga. Barbros samling innehåller alla sorter. Sedan 2006 har hon köpt och tagit hand om varenda bonad hon kommit över på loppisar, auktioner och internet.
– Jag har fått dem jättebilligt många gånger. Ingen har sett något värde i dem, men jag tål inte att folk fnyser åt vackra broderade arbeten som kvinnor lagt tid på, säger hon med eftertryck.

Det var mötet med en gammal, dement kvinna som fick Barbro Bexander att börja samla. Som organist inom Svenska kyrkan hade hon ofta besökt äldreboenden och förmedlat musik och underhållning. En dag satt hon och drack kaffe med de boende i allrummet där en handsydd bonad hängde på väggen.
– Vi började prata om den och jag frågade de gamla damerna och herrarna om de hade haft några bonader när de växte upp, berättar Barbro.

Det visade sig att många kom ihåg exakt vilken bonad som hängt hemma hos dem. En kvinna berättade om sin barndoms väggprydnad och kunde även citera den broderade texten.
– Då kom ett biträde in och när hon hörde henne berätta utbrast hon: »Pratar hon! Det har hon inte gjort på flera månader«, berättar Barbro.

– Jag förstod vilken stark relation många har till de här bonaderna och tänkte att jag måste göra något av det.

Sedan dess har Barbro Bexander samlat på sig bonader med alla typer av motiv och utföranden. Hon har utvecklat ett musikaliskt program som hon kallar Mormors bonad, som hon framför på äldreboenden. Med de broderade budskapen som utgångspunkt sjunger och spelar hon tillsammans med de äldre.
– Det är ju många citat ur dikter och visor. Jag har exempelvis en hel väska full med barnbonader sydda för barnkammaren. De återger ofta rader ur Alice Tegnérs visor som vi då sjunger tillsammans.

Andra kategorier är julen, kärlek och romantik, hembygd och psalmer.
– Det finns en bonad för varje tillfälle, säger Barbro och tillägger glatt:
– Och en sång för varje bonad. Om inte – så skriver jag en själv, ler hon och nynnar en som hon skrivit till köksredan, den bonad med broderade fickor för papper, påsar, korkar och snören som ofta satt på insidan av skafferidörren fram till 1950-talet.

Varsamt lägger hon ihop en med blå bård och prydligt textade fack och stryker med handen över nästa bonad i högen, en som fanns i hennes barndomshem. Broderat med dubbelsidig plattsöm står det:
»Fågeln söker fäste, mänskan bygger bo. Eget lilla näste, ger den bästa ro«, omgivet av prunkande blomster och rankor.
– Just det här mönstret var jättevanligt, det ser man ofta.

De äldsta exemplaren i Barbro Bexanders samling är från slutet av 1800-talet och har ofta motiv i jugendstil. Tänkespråken är högstämda och handlar om fäderneslandet, kärlek och gud. Bibelcitat och moraliska påbud som »God och glad ska männskan vara« dominerar. Men bonaden som väggprydnad har en historia som sträcker sig längre tillbaka än så.

Bayeuxtapeten är ett exempel. Det är en sjuttio meter lång och femtio centimeter bred linneremsa där scener från Vilhelm Erövrarens slag vid Hastings 1066, har broderats med ullgarn.

I Norden är de äldsta fynden från 800-talets Norge. När Osebergsskeppet grävdes fram av arkeologer 1903 hittades fragment av smala horisontella bonader med broderade bilder.

Ingela Wahlberg som är forskare och doktorand i textilvetenskap vid Uppsala universitet kallar dem berättande bonader.
– Man vet inte exakt om de skildrar verkliga händelser eller scener ur sagor. De tros ha fungerat som bildspel till en muntligt framförd text och har hängt i ögonhöjd i någon form av sal. När man satt och lyssnade hade man alltså bilderna till berättelsen runt omkring sig.

Att människor smyckat sina slott och salar med broderade textilier är en gammal sedvänja. Men fenomenet med tänkespråk sydda som text slog igenom i bredare folklager under slutet av 1800-talet.
– Det är alltså en relativt ny tradition, den är inte äldre än cirka 150 år och hänger bland annat ihop med att tillgången på textilier ökade. Fram till 1800-talet var tyg dyrt och ingen broderar ju dekorativa bonader om man knappt har kläder att gå runt i, säger Ingela Wahlberg.

Men under 1700-talet ökar handeln och importen till Sverige. I England startar den industriella revolutionen och förser samtiden med maskinvävda textilier. Bönder och torpare liksom arbetare i städerna behöver inte längre väva sitt eget tyg utan får råd att köpa importerad metervara.

En annan viktig faktor för bonadernas stora popularitet var postorderförsäljningen. I kataloger och veckotidningar fanns en mängd olika varianter att beställa. Postorderföretaget Åhlén och Holm visar sina första uppritade mönster i höst- och vinterkatalogen 1912 och drygt tio år senare har Svenska Manufakturlagret Oscar Ahrén inte mindre än 37 olika bonader i sin sommarkatalog. Ända in på 1940- och 50-talen går det att beställa bonadsmönster, även om intresset är som störst före och under första världskriget.
– Det är via postorder som många köper mönster med text och bild uppritade på tyget och garner att brodera med. Sedan ritar folk av grannfruns köpemönster på egna stuvbitar och broderar med restgarner. Det syns ibland att ett mönster ritats av i flera omgångar, det går knappt att se längre vad det föreställer, berättar Ingela Wahlberg.

Kännetecknande för bonaderna runt sekelskiftet och 1900-talets början är den breda bården i en klar färg runt bonadstyget som mestadels är av bomull eller linne, i äldre exemplar ofta oblekt och hemvävd.

Budskapen handlar om hembygden, den lilla röda stugan bakom hängbjörken, om att vara flitig och inte sova bort dagen. Att mor är rar och att i äktenskapet befaller mannen. Citaten och tänkespråken kan idag framstå som både förnumstiga och moraliserande. De sammanfattar delar av tidsandan, idealen och drömmarna hos folk vid 1900-talets början.
»Med sin husliga flit, med sitt ordnande nit, ger hon trefnad och ro, i det ringaste bo«

Samtidigt som dessa ord broderas pågår första världskriget. Matvaror är ransonerade, arbetstiderna oreglerade och både kvinnor och män kämpar för bättre villkor och fler rättigheter. 1884 blev ogifta kvinnor myndiga, 1901 fick kvinnor i Sverige rätt till fyra veckors ledighet när de fött barn och 1921 var första gången kvinnor fick rösta i ett val. Av detta syns inget på dåtidens bonader. Tvärtom. Det är ord om tro och hopp, kärlek och tacksamhet som broderas och hängs upp på väggarna i kök och kammare.

Utanför på gatorna går demonstrationstågen och ropen skallar. Men på bonaderna lyser solen och tänkespråken uppmanar till ödmjukhet och förnöjsamhet. Forskaren Ingela Wahlberg förklarar hur det kommer sig:
– Bonaderna var inte rätt medium vid den här tiden. Den kvinnliga politiska kampen syntes snarare på stora fanor som bars i demonstrationstågen. Suffragetterna hade stora broderade av siden till exempel.

– Vi kanske tycker nu att vi sänder ut ett politiskt budskap om jag tar mormors kökshandduk och trycker en kvinnosymbol på den i mensblod. Men hade man gjort så 1912 så hade man varit körd. Den tidens aktivister arbetade med den tidens maktspråk. Och då var det sidenfanor som gällde, inte en gammal skurduk.

Nu är det snart hundra år sedan kvinnor i Sverige fick rösträtt och kampen för kvinnors rättigheter pågår ännu men tar sig nya uttryck.
– Den har flyttat till vardagstextilen, konstaterar Ingela Wahlberg och nämner de senaste årens trend att brodera feministiska budskap på äldre dukar, handdukar och bonader. Samtidigt påpekar hon att det faktiskt inte är något nytt fenomen. Att uppdatera äldre textilier med den egna tidens motton har gjorts förr.

– Man återupptäckte de broderade bonaderna på både på 60- och 70-talen. Det var även en lätt sväng på 80-talet. Men då hade vi inte sociala medier så trenden blev inte lika stor som den är just nu. Jag vet att jag själv höll på vid kärnkraftsomröstningen 1980 och tecknade på en bonad som hade texten »Egen härd är guld värd?« med en bild av Barsebäck istället för en röd stuga, säger hon och skrattar lite.

Hon erkänner utan omsvep att hon visserligen tycker att dagens trend med kaxiga och feministiska budskap på gamla dukar är ganska rolig men att hon inte känner sig lika upplivad som många andra som kanske ser fenomenet för första gången.
– Det är inte första gången man sätter sin egen tidsanda på en gammal tids saker och får till ett språk som väcker uppmärksamhet i samtiden. Men det glöms bort och så gör vi det om och om igen. Men det är väl varje generations uppgift att återupptäcka var den kommer ifrån, tänker jag, säger Ingela Wahlberg och tillägger:
– Men vi ska ju ha klart för oss att allt som vi gör i dag också kommer att bli omodernt.

Så vad säger då dagens budskap om våra ideal, drömmar och vår egen tidsanda? Det verkar som om förra seklets mest brännande frågor kommer upp på bonaderna först nu, hundra år senare.

Dagsfärska citat och budskap handlar om systerskap, att backa varandra och att ta plats – inte skit. Men också om att duga, att vi varken är eller behöver vara perfekta. När kvinnor tillfrågas om vad de skulle brodera om de fick välja uppger många formuleringar som »Det är inte så jävla noga« eller »Ja, ja, nu blev det så här«.

Budskapen idag ska gärna vara humoristiska, ha en tvist och få oss att både le, tänka till och bli peppade. Man ska ha kul medan man kämpar.

Och några som har roligt samtidigt som de sätter ord på livets utmaningar, är medlemmarna i Broderiklubben. Den består av ett gäng tjejer och kvinnor som regelbundet träffas för att brodera tillsammans.
– Vi broderar det vi tycker är roligt, ofta lite grovt eller feministiskt. Dels handlar det om att ta tillbaka hantverket och göra något kul av gamla dukar som ligger bortglömda. Dels handlar det om att umgås och brodera i ett sammanhang tillsammans med andra, vilket är otroligt härligt, förklarar Matilda Lenne, en av grundarna.

Medlemmarna visar sina verk via Broderiklubbens Instagramkonto och på utställningar på fritidsgårdar och bibliotek.

Budskapen broderas ofta med korsstygn eller förstygn och är allt ifrån tillspetsade varianter av välkända citat, till egenformulerade motton som »Backa alla brudar«, eller »Du behöver inte«. På en duk står det »Var inte rädd, jag går bredvid dig«, på en annan kort och gott »Blä« omgivet av gula och rosa blommor.

Matilda Lenne berättar att det visserligen är själva hantverket som gruppen gillar, men att det inte handlar om att föra broderiet till några ekvilibristiska höjder.
– Vi bryr oss inte så mycket om teknik och har ingen perfektionistisk syn på hur stygnen ska se ut. Vi tycker snarare att det viktigaste är att det blir gjort. Jag skulle gissa att om min farmor såg mina baksidor skulle hon kanske säga oj, oj, oj, ska det verkligen se ut så här. Vi tycker att man får göra som man vill och vi är inte i första hand några stora talanger inom sömnad.

Det handlar om att umgås, ha kul och göra något med händerna. Men också om att bokstavligen ta upp tråden och fortsätta där en förmoder slutade för kanske flera decennier sedan. Att sluta cirkeln. Och ta vara på tiden.
– Jag tycker det är kul att vi köper våra dukar på loppis. Det är dukar som någon suttit och lagt ner massor av tid på och de ligger i dag högvis i second hand-affärer eller hemma hos folk och har inget värde alls. Att göra något av det – även om det är femtio år senare – känns mycket bättre än att all denna tid ska slängas bort, säger Matilda Lenne och tillägger:
– Det är härligt att det blivit lite coolt.

Igen. ­

Bonaderna i reportaget är lånade från Barbro Bexanders samling och från Broderiklubben.