Älska trasigt

Det finns ingen bra ändstation för keramik som slängs. Skärvorna hamnar som fyllnadsmassa i vägbyggen och gifter kan läcka ut i naturen. Det är dags att leva längre med våra kantstötta koppar och fat.

Foto Sara Mac Key
7 oktober 2021

Hemma hos Isabelle McAllister ligger katten Tussebull hoprullad till en varm kringla på soffan. Möbelns nötta grå hörn är täckta av stora tyglappar i grönt och rosa.
– Varför ska inte soffan få hänga med ett tag till? Dels funkar den toppen, dels är den full av minnen, säger Isabelle, även om hon stör sig lite på att katten tufsat till lagningslapparna med sitt klösande.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Nyligen kom hon ut med boken Skavank. Den har undertiteln »laga, vårda och uppskatta det gamla och nötta«. Vi behöver göra just det för att leva mer hållbart, konstaterar hon enkelt där hon sitter uppkrupen vid matbordet.
– Vet du hur länge vi i snitt känner oss glada av att ha köpt nåt nytt? Trettiotre procent av oss är bara lyckliga i ett par timmar, lika många är nöjda nån dag eller så…

Somliga, som jag själv, måste laga mat efter recept, medan andra bara slänger ihop nåt gott av det som finns i kylen. Man måste ha tränat för att kunna se möjligheterna!

Utanför larmar Södermalms gator och bakom skyltfönstren pockar sprillans nya saker på potentiella köpare. Men hos Isabelle McAllister är nästan alla möbler begagnade från start.
– Och jag jobbar på min acceptans, att leva med det som jag redan omger mig med, säger hon.

En trasig skål har fogats samman med epoxylim och guldfärgat konstnärspigment. Soffans slitna hörn har fått glada lagningslappar och en gul yllekofta har stoppats med nåltovat i blått.

Det bord som står längs väggen är en ärrad gammal hyvelbänk. Soffbordet var en gång plint i en gympasal någonstans, men har fått en ny skiva ovanpå. I badrummet står en huggkubbe från lantstället, nu transformerad till blompiedestal.
– Jag vet att det inte är lätt för alla. Jag brukar jämföra det med att somliga, som jag själv, måste laga mat efter recept, medan andra bara slänger ihop nåt gott av det som finns i kylen. Man måste ha tränat för att kunna se möjligheterna! Men jag har jobbat med det här i så många år nu, jag ser när udda saker funkar ihop och jag är praktiskt lagd, så jag kan fixa, lappa, sätta samman och ta om hand.

Kanske lockar det förhållningssätt allt fler. Isabelle McAllister skiner upp:
– Jag har suttit i en hel del tevesoffor, jobbat med program som Fixa rummet, Äntligen hemma och Sommartorpet och funnits med på sociala medier ett bra tag. Men jag har aldrig fått så stort gensvar som efter att jag pratade om min nya bok i Nyhetsmorgon.

Vad det handlar om är hon inte helt säker på. Kanske förstår fler och fler vikten av att för planetens skull ta vara på den materiella värld som vi omger oss med, trots att siffror som hon redovisar i sin bok tyvärr pekar åt motsatt håll: både shoppandet och slängandet ökar fortfarande, år efter år. Idag snittar varje svensk på nästan ett halvt ton avfall per år. Responsen på boken kan nog också handla om något annat, tror hon. Det är som om livet ofta upplevs eka tomt.
– Det är som om många söker en mening.

Att det är meningsfullt att vårda istället för att slänga och skaffa nytt, råder det emellertid inget tvivel om. Enorma utsläpp av växthusgaser är kopplade till produktionen av varor och tjänster. I spåren av masskonsumtionens materialutvinningar fördärvar vi naturen, och det vi väl köpt, förvaltar många av oss rätt dåligt.
– Fråga dig om du verkligen behöver grejen i fråga innan du skaffar den, säger Isabelle McAllister på sitt peppigt sakliga vis.

Det låter faktiskt inte kravfyllt uppfodrande.
– Fundera också över hur du kan laga den när den går sönder!

Dessutom är det bra att odla sin händighet, tror hon.

Den som vet mycket om material och tillverkning, har större möjlighet att både vårda sina grejer och förstå deras värde. Skjortan i affären blir då inte enbart något härligt att unna sig, utan insikten finns där om att en människa någon gång satt ett frö som vuxit till en planta, som vattnats, rensats, skördats, bearbetats, spunnits, vävts, sytts, fraktats… Den har inte uppstått, simsalabim, i affären.

Hon reser på sig för att duka fram tallrikar. Den första är lagad med lim och hänger med än, trots att den i de flesta hem gissningsvis hade fått åka med till återvinningscentralen och krossats mot botten på en container. Slutstationen hade sannolikt blivit som fyllnadsmassa i ett vägbygge någonstans, med risk för att gifter från glasyr och dekor läcker ut i omgivande miljö. För keramik finns det ingen av samhället organiserad återvinning.
– Jag har alltid superlim liggande i besticklådan, det är urbra, syns knappt, det blir ingen svällkant, det blir bara en rand och lagningen klarar till och med maskindisk, konstaterar hon och slänger sig mot lådan med bakningsingredienser.
– Om du vill göra limmet grövre, kan du ha i bikarbonat!

Entusiastiskt kommer hon in på olika sorters klister. Som att hon använder knådlim för att täta spruckna gummistövlar. Hon gör en vända till för att hämta en mugg till teet och säger »kom och kolla«. På glashyllan i skåpet där den står, har en flisa släppt i kanten. Nagget har hon fyllt igen med epoxylim och guldfärgat konstnärspigment.
– Lite kintsugi, säger Isabelle McAllister. Jag hedrar den där trasigheten med guld.

Helst skulle föremålen ha en historia för då hade de ett högre värde. För att signalera en spännande bakgrund hände det därför till och med att saker slogs sönder och lagades.

Just lagningstekniken kintsugi har fått ett uppsving på senare år. Det gäller åtminstone den moderna tolkningen av det japanska ordet, som betyder guldsammanfogning. Defekta koppar och trasiga tallrikar limmas samman utan att lagningen döljs. Istället färgas den in med glimmande metall – oftast guld – så att sprickan blir pampigt accentuerad samtidigt som föremålet blir helt. »Som filosofi betraktat, handlar det om att behandla brott och reparationer som en del av ett objekts historia, snarare än som något att dölja«, förklarar Wikipedia.

Petra Holmberg är intendent på Östasiatiska museet i Stockholm. Skålen är kinesisk och gjord under Songdynastin (år 960–1279). Det var för att kinesiska föremål och kultur var så högt rankade i japansk teceremoni som kintsugilagning blev stort i Japan på medeltiden. En del av skålarna var inte särskilt högt värderade i Kina, men blev det i ö-riket.

Petra Holmberg håller delvis med. Hon är intendent på Östasiatiska museet och har precis dragit på sig ett par brandgula plasthandskar för att kunna visa oss en av museets antika teskålar. En liten spricka i den grönglaserade skärven är lagad med lack och ovanpå det sista lagret har guldpulver strötts över. Sprickan glänser.
– Man skulle kunna beskriva kintsugi som en praktik eller ett görande med ursprung i japansk medeltid och teceremoni, säger Petra Holmberg och gör en liten paus.
– Men från början handlade det nog också om andra värden. Pengar och prestige!

Nyligen höll hon ett föredrag över nätet om kintsugi och intresset var enormt. Precis som Isabelle McAllister upplever hon ett ökat intresse för lappat och lagat. Också museets stora utställning om boro, gamla lappade japanska trastextilier, har utvecklats till en publiksuccé, coronan till trots.

Ingen vet när kintsugi utfördes första gången. Vissa hävdar att en 1400-tals shogun var först. Han ska inte ha gillat att man lagade trasigt gods med klumpiga metallklamrar utan ville ha elegantare teskålar. Men det är antagligen en skröna. Troligare uppstod fenomenet under tidigt 1600-tal, säger Petra Holmberg. Från den tiden finns berättelser om japanska härskare som bjöd in till enorma tebjudningar och efteråt konfiskerade alla medhavda teskålar.
– Det gick prestige i saker och fanns ett sug efter dem, säger hon. Och helst skulle föremålen ha en historia, eller proveniens, som man säger idag, för då hade de ett högre värde.

För att signalera en spännande bakgrund hände det därför till och med att saker slogs sönder och lagades, förklarar hon.
– Så man kan fråga sig om kintsugi från början inte snarare handlade om ett sätt att skapa unika och dyrbara objekt än att uppskatta och laga ett gammalt och slitet och älskat föremål, säger hon och mjukar upp det lite:
– Kanske både och.

– I de gamla kintsugilagningarna fungerade lack som lim och metallpulvret tillsattes först på slutet. Man lagade alltså inte med guld, utan det tillfördes i sista skedet, säger Petra Holmberg, intendent på Östasiatiska museet och specialiserad på Japan.

Att kintsugi fått en ny betydelse idag, råder det i varje fall inget tvivel om. Petra Holmberg tar det med ro och berättar om sprickor i trottoarer som fyllts igen med guldglimmande lagningar och hur det idag går att köpa så kallade kintsugi-kit, där man uppmanas att krossa ett felfritt föremål för att sedan laga det – för att få fart på något slags själslig inre utveckling.
– Personligen har jag inga problem med vad folk gör, tänker och spekulerar kring kintsugi, bara man känner till att det sannolikt inte finns belägg för det i historien. Och eftersom kintsugi trots allt riktar blicken mot lagningar, är det ju bara bra att intresset ökar, eller hur? säger hon och berättar om sitt handfat hemmavid. Det är spräckt. Någon före henne har lagat skadan med en vit fyllnadsmassa.
– Jag har tänkt att jag borde färga sprickan, så att den syns lite bättre.

Om det är ett tecken i tiden eller en arbetsskada är hon osäker på. Petra Holmberg fnissar lite.
– Jag är ju museitjänsteman sedan trettio år tillbaka, så jag är fullkomligt ointresserad av helt nya saker.

Han håller upp en kristallskål och knackar på den. Den sjunger med en klar ton. Sprickan som fanns där innan han tog sig an pjäsen, är helt omöjlig att se eller höra.

Vi vandrar vidare i Stockholm. I en källare under ett hus på Östermalm bågnar väggarna av hyllor som är fulla av dricksglas, skålar, tallrikar och koppar. Varje yta är belamrad. Antikt och nytt om vartannat. Mariusz Roszkowski nickar.
– Nästan allt går att laga!

Han håller upp en kristallskål och knackar på den. Den sjunger med en klar ton.
Sprickan som fanns där innan han tog sig an pjäsen, är helt omöjlig att se eller höra.
– Jag blir bekymrad när jag är på tippen och ser vad folk slänger. Det kan till och med vara oöppnade kartonger med glas. Det mesta går ju att laga, säger han och konstaterar att det kasseras chockerade mycket i Sverige.

Mariusz Roszkowski gick i lära hos den förre ägaren, som då var 83 år, innan han tog över företaget Glaslagningsspecialisten för 22 år sedan. Än idag är han inte fullärd, säger han.
– Jag lär mig nya saker varje dag!

Men samtidigt anar han en motrörelse. En ny slags kunder har börjat leta sig nerför trapporna och in i hans verkstad. Allt fler ungdomar vill låta reparera det som gått sönder.

Han ser glad ut men skakar samtidigt på huvudet. Jobbet som sådant intresserar nämligen inte ungdomarna. Han har svårt att tro på en framtid för branschen. Yrket tar lång tid att bemästra. Själv har han arbetat som glas- och keramiklagare i över tjugo år och lär sig fortfarande något nytt varje dag.
– Tack och lov för att min dotter eventuellt ska ta över firman. Hon är dessutom bra på att måla.

Han förklarar. Om man vill laga keramik så att sprickor och skador inte syns, behöver man vara skicklig på färg och form. Ny dekor kan behöva målas där gammal fallit bort, och att göra det så att det nya smälter in i helheten kräver känsla, betonar han, även om han helst håller tyst om sina yrkeshemligheter.

Mot väggen står en ugn där han kan bränna ihop trasig keramik och skadat glas. Olika metoder gäller för olika kvaliteter. Man måste kunna sitt material. Till skadad keramik använder han också en brännmassa som han tillverkar själv.

Mariusz Roszkowski ser tillbaka lite. Det finns ingen hejd på vad han reparerat genom åren. Allt från skålar gjorda i det forntida Egypten till moderna ikeamuggar.
– När jag lagat en tallrik till drottningen, ringde hon efteråt och tackade. Sånt kommer man ihåg, säger han och ler.

Men även om det mesta går att ordna till, nekade han nyligen en kund som kom med en glaslampa. Han reser sig upp och går bort till en disk. Där ligger den i en påse, blått glas, krossat till smulor. Det finns en gräns.
– Men tre, fyra, fem bitar går bra, säger Mariusz Roszkowski lugnt. Då blir det som nytt igen.

– Ibland kan synliga lagningar pigga upp och liksom ge självförtroende till skavanken, säger Isabelle McAllister.

Han håller fram ett dricksglas som nyss fått återuppstå. Det kom in med trasig fot.
– Det handlar inte bara om att laga sprickor. Jag har hundratals sorter av glas att hämta reservdelar från. Många är kvar från den förre ägaren som startade firman på 1950-talet. Den här gången behövde jag en viss fot. Allt här är guld värt, säger han och sveper med handen över sitt kungarike.
– Återvinning är ett plus. För miljön!

Men får han välja, ser han hellre att folk kommer till honom med sina trasiga föremål, än ger sig på att laga själva. Åtminstone om de vill ha ett perfekt slutresultat. För det kan ofta vara svårt att i efterhand fixa till det som andra försökt ta sig an. Lagningar som är gjorda med tvåkomponentslim, till exempel, brukar vara rätt hopplösa att justera.
– Bättre då om de använt Karlssons klister, det kan jag ta bort.

Han ler lite. Egentligen är det kanske inte saker han reparerar i första hand, säger han. På hyllorna trängs älskat arvegods och föremål fulla av minnen. Oersättliga.
– Mest av allt är det nog människors känslor som jag lagar, säger han och nickar mot de belamrade hyllorna.

Vi måste tjata om sambanden. Då kan det bli som för alla som börjat odla på sistone.
Plötsligt börjar de slänga mindre grönsaker, eftersom de förstår hur mycket jobb det varit bakom varje morot.

Hemma hos Isabelle McAllister har hon hunnit stuva undan tallrikar och muggar i skåpen igen efter att hon först berättat om olika knep att fräscha upp gamla avdankade bruksföremål. Det är en blandning av gamla husmorstips, moderna snabblösningar och kul nytänk för att få oss att se med kärleksfulla ögon på hemmets skavanker. Hon använder ättika som spolglans i diskmaskinen för att ge porslinet en skyddande yta, gnuggar då och då dassiga tallrikar och skålar med tandkräm för att få glasyren att skina som ny och försöker ibland, i den vanliga ugnen, svetta ut de missfärgningar som kan bildas i en krackelerad glasyr.
– Det funkar inte alltid. Men ibland blir det fantastiskt, säger hon entusiastiskt.

Häromdagen läste hon en kommentar på sociala medier, där någon skrivit om att skaffa sig nytt porslin, eftersom det nuvarande vita fått sig några rispor.
– Vi behöver tänka om. Det är dags att göra revolt mot behovet av att köpa nytt! Kanske kan revolten börja i att skriva och prata om möjligheterna, säger hon.
– Jag tror att om man pratar om det och tänker på det, kan en snöbollseffekt dra igång. Vi måste tjata om sambanden. Då kan det bli som för alla som börjat odla på sistone. Plötsligt börjar de slänga mindre grönsaker, eftersom de förstår hur mycket jobb det varit bakom varje morot. Det är övning som gäller. Låt oss inspirera varandra!

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram