»Allt vi ville var att spela«

Från golv till tak ligger olika sorters ädelträ, plankor, spillbitar och delar av utrivna inredningar staplade. På väggarna hänger lutor, gitarrer och gamla persiska instrument, och uppe på en hylla ligger början på en cello.

Här tillverkar och reparerar Owrang Haghany och Mehr Nadeb gitarrer och andra stränginstrument helt för hand och ger dem en egen stil, full av utsmyckningar, mönster och lekfulla detaljer. Urgamla persiska slingor och motiv möter designen och traditionen hos västerländska instrument. Ofta kryddat med vibbar från hårdrockens estetik.

Men att de två skulle kunna ägna sig åt sina två passioner: hårdrock och hantverk, var en gång i tiden närmast otänkbart. Faktum är att musikern, låtskrivaren och instrumentbyggaren Owrang hade hunnit bli 21 år innan han ens såg en gitarr för första gången.

Han minns den. En gammal, skruttig elgitarr som han smugglade hem genom stan inlindad i plastpåsar och sopsäckar.

Ett par år senare hade han byggt en egen, helt i valnötsträ. Att den nu står i den hemtrevliga verkstaden i en förort till Stockholm är en lång historia som börjar med kärlek till heavy metal och handlar om hängivenhet, uthållighet och kamp.

Owrang och Mehr växte upp i Isfahan, en av Irans större städer och lärde känna varandra i tjugoårsåldern. Båda älskade musik, särskilt hårdrock och hade ett av Irans första metalband tillsammans, vilket var helt olagligt. Efter revolutionen 1979, då landet blev en auktoritär islamisk republik, är all västerländsk musik och även mycket inhemsk musik förbjuden.
– Och att bygga instrument är ännu värre. Då möjliggör du ju för folk att sprida musiken, säger Mehr Nadeb och fortsätter:
– Allt vi ville var att spela, men det hade varit lättare att köpa heroin än en vettig gitarr, säger han med ett skratt.

Så skulle det bli någon musik fick de bygga instrumenten själva.

Owrang Haghany skred till verket efter att han lyckats forsla hem den gamla elgitarren utan att bli stoppad av polisen. Han kommer från en familj med många skickliga hantverkare och som liten hängde han ofta med sina morbröder och farbröder när de jobbade i familjens verkstad. Att försöka lista ut hur en gitarr skulle byggas var svårt, inte omöjligt, men det blev en lång process.

I åratal lyssnade han i hemlighet på band som Pink Floyd, Deep Purple, Santana, Black Sabbath, Queen, Kiss, och Metallica och samlade all kunskap han kunde få tag på om musiken, artisterna och deras instrument. Ibland var det bara fragment av information. Han berättar hur han en gång såg en pytteliten bild i en tidning på David Gilmour, gitarristen i Pink Floyd. Bilden var inte större än hans tumnagel och Gilmours instrument ännu mindre, men Owrang kände direkt att en sådan gitarr ville han bygga.
– Jag visste ju ingenting om hur en gitarr skulle vara stämd, hur proportionerna skulle vara. I flera år prövade jag mig fram, berättar han.

Till slut blev det för tungt att leva med ofriheten och förtrycket. Flera av deras vänner hade försvunnit, fängslats eller dödats.

På olika vägar tog sig Mehr och Owrang till Sverige. De första åren blev svåra eftersom uppehållstillstånden dröjde, men till slut kunde de andas ut och etablera sig som de konstnärer, musiker och instrumentmakare de är.
– För mig är musiken och mina instrument ett redskap för att minnas det verkliga Iran, det land och den kultur som finns bortom dagens förtryckande regim, säger Owrang allvarligt.

Han stryker med handen över ett stränginstrument som ser ut som en liten gitarr, men med den skillnaden att det har tre halsar.
– Det här kallas för Yad-ar och det betyder just minne på persiska. Det har tre halsar: en som man spelar gitarr på, en mandolin och en mandola, berättar han och fortsätter:
– Jag kombinerar olika musikinstrument för att möjliggöra ny musik och visa att olika stilar och uttryck liksom kulturer kan berika och vidareutveckla varandra.

I en annan del av verkstaden står en elgitarr där toppen är sammansatt av centimeterstora spillbitar i ett oregelbundet rutmönster av bruna nyanser – som choklad, honung, nougat och kaffe. Toppen är det skikt som ligger ovanpå själva kroppen hos en elgitarr. Den är främst till för att göra instrumentet snyggt att se på, men kan även påverka ljudet.
– Jag använder allt jag kommer över, varenda liten bit går att göra något av. Mina vänner skrattar åt mig för att jag samlar på mig allt, fortsätter han.

Uppenbarligen går han i gång på utmaningen som det begränsade materialet utgör. Han ler lite snett och visar på lagret med stora, hela ämnen.
– De där ju ligger fortfarande kvar på hyllan…

En gitarr består av flera delar som alla kan vara av olika träslag. Halsen, greppbrädan och kroppen är vanligtvis av skilda sorter för att skapa ett så bra ljud som möjligt men också för att det helt enkelt är snyggt.

Ett instrument ska tilltala både öra och öga. Mehr och Owrang jobbar med många ädelträslag. Purpleheart, till exempel, är vinrött virke från Sydamerika som på grund av sin djupt röda färgton används till utsmyckningar, inläggningar och intarsia. Även pärlemor, plast, ben och horn kommer till användning.

Till greppbrädor hos såväl gitarrer som fioler och celli, används gärna ebenholts. Det är ett samlingsnamn för svarta träslag inom släktet diospyros som växer både i afrikanska länder, Indien och Indonesien. Ebenholts är mycket hårt och tungt, densiteten är högre än vatten. Det går dessutom att polera till en fantastisk glans och lenhet. Ljudmässigt ger det en snabb klar ton och är därför perfekt för den som spelar många toner per sekund, vilket passar heavymetal-gitarrister.
– För elgitarrer spelar det inte så stor roll vad kroppen är gjord av för trä, säger Mehr. Det viktigaste är att greppbrädan är i ett enda stycke. Men för de akustiska instrumenten spelar träslagen oerhört stor roll för vilken ljudbild man vill ha.

Mahogny, till exempel, är populärt bland gitarrmakare. Det är inte heller ett träslag utan betecknar tre olika slags ädelträ med mörk, hård kärnved. De olika arterna växer naturligt i Afrika, Asien och Sydamerika och vissa av dem är klassade som hotade. Men den mahogny som används inom möbel-, båt- och instrumentbyggande idag kommer vanligtvis från plantager i sydöstra Asien.

Också mahogny är ett tungt träslag och kan ha färgnyanser från rödskimrande till mörkbrunt. Det har en underbar klang menar Mehr och visar med tummen och pekfingret i en toppklass-gest vad han menar. Fibrerna rör sig ytterst lite och träet påverkas knappt av omsvängningar i väder och luftfuktighet.
– Det har ett fantastiskt mjukt ljud med lång sustain som passar till stålsträngade gitarrer, säger han entusiastiskt.

Sustain är engelska och används i gitarrkretsar i betydelsen efterklang, alltså att tonen håller i sig länge.

Mehr pekar på en av hyllorna högt upp under taket. Där syns bitar av en väggpanel, lister och svarvade inredningsdetaljer. Det är en gammal restauranginredning som han varit med om att riva ut. Vid sidan om instrumentbyggandet jobbar han som snickare på ett byggföretag i Stockholm.
– Det här skulle bara slängas och när jag förstod att det var riktigt gammal mahogny, frågade jag om jag fick ta hand om den istället. Det är den absolut bästa kvaliteten, som inte går att få tag på längre, säger han med glittrande ögon.

Kanske är det så kallad västindisk mahogny som ligger där. Den växer långsammare än sina släktningar från plantagerna och är numera rödlistad.

I ett hörn av verkstaden hänger ett par älghorn.
– Sådana har jag också använt någon gång, säger Mehr glatt.

Han och Owrang gör vad som faller dem in när de skapar sina gitarrer. Både deras kärlek till hårdrock och iransk kultur präglar arbetet. Som den elgitarr som Mehr gjort med formen av en koskalle, täckt med mosaik av vita benbitar från ko och kamel.
– Jag var trött på den vanliga triangelformen som nästan alla elgitarrer har förklarar han och visar ytterligare en spektakulär detalj: huvudet, slutet på gitarrhalsen, där stämskruvarna sitter ser ut som en vit kobra som reser och kröker sig med spelande tunga.

Han tar några ackord. Kärleken till heavy metal har han och Owrang kvar och de spelar fortfarande i sitt band även om musiken har förändrats en del med åren. Men drivkraften att inte vika sig för den auktoritära iranska ledningens världsbild är helt oförändrad.
– Vi vill stå upp för alla dem som lever kvar under förtrycket. Vi vill visa att vår kultur lever vidare och att den samtidigt utvecklas mot ständigt nya uttryck, säger Owrang.
– Musiken och konsten går inte att kontrollera.