Allt ska med!

Prisutdelningen är några veckor bort. Medan nyheten om nomineringen sjunker in inser Lærke Bagger att hon behöver en galaklänning. Men hon ids inte betala 10 000 för en klänning hon kommer använda en gång och förmodligen spilla på. Hon ber några modemärken om att få låna kläder men dels är hon för sent ute och dels är hon inte viktig nog.

Lånvägen är stängd, köpvägen för dyr. Återstår hennes egen väg: stickningsvägen.

Hon börjar skissa på en idé hon haft i flera år. En klänning med vid veckad kjol och puffärm, helt i restgarn. Färgskalan ska inspireras av Snusmumriken och uttrycket av enklaste sortens rätstickning. Som en sådan halsduk man gör när man precis lärt sig sticka. Lærke Bagger är ingen nybörjare – hon har stickat sedan hon var åtta år, och haft det som heltidsjobb sedan 2015 – men hon älskar en underdog. När något anses fult eller mindre värt går hon igång.

Med tre veckor kvar till galan lägger hon upp 420 maskor och sätter fart. Varje dag lägger hon ut en bild på Instagram som visar hur långt hon kommit. I början går det plågsamt långsamt. Hon stickar nedifrån och upp, i rätstickning på rundsticka. Hon måste alltså sticka vartannat varv avigt, bara för att få det att se ut som att hon inte har gjort det. Materialet hämtar hon ur sina lådor med restgarner. Ull, bomull, polyester, mohair, akryl. Allt ska med. Med flit sätter hon samman färger som inte passar ihop. Beige med en annan beige, olivgrön med klarlila.

Utanför klänningsprojektet har hon ett heltidsjobb som kreativ chef på garnföretaget Hjertegarn, en bebis hemma och en femåring som ska hämtas och lämnas på förskola. Hon stickar så snart hon får chansen. Efter en vecka har hon kommit tre decimeter. Klänningen får namnet Bad Idea Dress.
– Det var ett väldigt typiskt Lærke Bagger-projekt, berättar hon efteråt.
– En dålig idé på så många plan. Men det var också det bästa jag kunde göra. Jag var redan en udda fågel på den där galan. Att försöka se ut som de andra hade aldrig funkat. Det hade synts på en mils avstånd att jag försökte vara något jag inte är.

På sociala medier dras hennes följare med i stressen. De våndas och hejar på. Lærke ger sig själv ytterligare sju dagar att bli klar med kjolen. Det ger en vecka till livet och ärmarna. Den hellånga balkjol hon sett framför sig är bara att glömma. Dels finns det inte tid, dels hade den blivit omöjligt tung och orimligt varm i det tjocka, rätstickade materialet. Med ett par dagar kvar till deadline racerstickar hon raglan mot halsringningen, när telefonen plingar till igen. Det är från Elle. Andra coronavågen har precis tagit fart i Danmark. Galan är inställd.

Ridå.

Men klänningen blev klar. Och den blev perfekt. Ett drygt år efter den inställda galan plockar hon fram den ur en hylla i sin ateljé på Nørrebro i Köpenhamn.
– Jag är så fucking stolt över den. Det är många som vill köpa den men jag kan inte skiljas från den. Inte ens för 20 000. Det minnet vill jag ha kvar.

Snusmumriken hade nog haft svårt att känna igen sig i färgskalan med skarpa lila och orange ränder men »den blev riktigt bra färgmässigt«, säger Lærke Bagger.
– Det fick inte bli för snyggt. Det var därför jag valde såna kräksaktiga färger. Det var otroligt kul att göra den. Jag visade att jag inte är rädd för att misslyckas.

Längs väggarna står hyllor fulla med garn i alla upptänkliga färger och material. I händerna har hon sin pågående stickning, en luftig provlapp med silke- och mohairgarn blandat med sytråd. Framför henne på bordet ligger hennes nya bok Lærke Bagger Strik. Den har bara varit ute i en dryg månad men är redan inne på femte upplagan.
– Jag visste att den skulle sälja, men inte hur mycket, säger hon.
– Men jag tror att intresset för handarbete undervärderas generellt. Det hänger nog ihop med att det är ett kvinnofack, tror du inte det?

I ett hörn står fyra flyttlådor från ett garnföretag som behövde rensa på sitt kontor. Returer, felinfärgade nystan, ratade varuprover och materialexperiment. Trådiga, glittriga och fransiga bollar i de mest omöjliga färger. Hon sprättar upp kartongens lock och dyker ned.
– Det här älskar jag! Utmaningen i att få det här att bli något vackert triggar min kreativitet.

Hon lyser upp när hon får syn på något i lådan.
– Wow! Den är ful, säger hon gillande och fiskar upp ett trefärgat nystan.

Gula, gröna och orange polyestertrådar i neonfärg slingrar sig om varandra. Hon placerar det på bordet framför sig och betraktar det kärleksfullt. Sedan kastar hon sig över sin mohairstickning igen, byter färg på sytråden och håller upp den mot ljuset för att syna övergången.
– Jag är väldigt otålig. Det måste hända någonting hela tiden när jag stickar. Det är därför jag byter färg så ofta. Om jag stickade någonting enfärgat skulle jag somna av tristess.

Någon gång under kvällen måste jag ju gå och lägga mig. Och jag kan inte sticka när jag ligger ned. Men virka kan jag. Så jag virkar liggande.

Lærke Baggers dag är intensiv, med konstant arbete från att hon kliver in i ateljén tills att hon går för att hämta barn på eftermiddagen. Hon tar inga pauser.
– Jag äter inte ens lunch. Jag vet att det är osunt, men min tid är så viktig. För jag älskar mitt arbete!

När barnen lagt sig på kvällen sätter hon igång igen.
– Då gör jag helst sånt som inte kräver så mycket hjärnkapacitet. Inga nya idéer utan sånt som är utvecklat och klart. Jag har fyra olika projekt därhemma som jag stickar och virkar på. Till min pojkväns stora irritation, för de ligger överallt och luddar av sig.

Just nu stickar hon på en rosa fuskpäls till sin dotter. Pälskänslan kommer av att sticka med öglor över hela plagget. Det är en sanslöst tidskrävande och garntung teknik. Det är också ett av Lærke Baggers signum. En hit som gjort henne populär och känd i både mode- och stickningskretsar.

En annan av hennes kioskvältare är tröjor fullmatade med färgglada pärlor. Även det en galet tidskrävande teknik. Att sticka en enda tröja kan ta månader. Motsägelsefullt för en som utger sig för att ha riktigt dåligt tålamod. Men det är inte uthållighet hon saknar. Trots arbetstakten utstrålar hela Lærke Baggers person överskottsenergi. Ibland sitter hon framåtlutad med rak rygg och händerna på ryggen i en Liam Gallagher-pose. Sedan studsar hon upp för att visa en stickning som understryker det hon menar. Och hela tiden pockar sytråd och mohair-stickningen på hennes uppmärksamhet.

På en tavla bakom hennes rygg sitter en skiss till ett annat pågående projekt. Det ska bli en tröja till en vän.
– Jag har en idé om hur den ska bli. Men det är stensäkert att den kommer att bli helt annorlunda. Jag kan inte fullfölja en idé utan att tröttna. I gengäld är jag en väldigt duktig hantverkare. Det törs jag faktiskt säga högt. Så jag vet att tröjan kommer att bli bra. Förmodligen bättre än skissen. Men den kommer inte bli som jag tänkte.

Hantverksskickligheten handlar bland annat om omsorg om detaljerna. För att kunna släppa lös kaoset i en tröja behövs någonting som ramar in och håller ihop. För Lærke Baggers del handlar det om kantmaskor, muddar och montering.
– Jag virkar alltid ihop delarna till mina plagg. Det blir en superflott detalj. Och så har jag kommit fram till att vridna ribbmaskor fungerar bäst till mina kläder. Det ger en designmässig stramhet till något helt och hållet ostramt. Jag bangar inte på vildhet – men det måste finnas en gräns.

Hon dyker på sin sytrådsstickning igen och stickar frenetiskt några maskor.
– Jag är i mina känslors våld, även när jag arbetar. Om jag inte tycker att det är kul så blir det inget, säger hon.
– Vackra garner gör mig snabbt extremt uttråkad.

Hon dyker ned i en plastback och kommer upp med tre mjuka nystan kashmirblandat garn i behagliga beiga och rosa färger.
– Snark!

Så lägger hon till det lilla skrikiga neonnystanet hon nyss lyfte upp ur restgarnskartongen.
– Nu! Nu händer det nånting. Jag gillar det som skakar om och stör uttrycket.

Lærke Bagger säger att hon inte är i modebranschen, inte i handarbetsbranschen, inte författare, konstnär, föreläsare eller influencer. Hennes yrke är som hela havet stormar – hon sitter en stund på den ena stolen – sen ramlar hon plötsligt ned på en annan stol. Men det som alltid är med henne är stickningen.
– Kärleken till handarbetet styr mina val. Driften i mig att experimentera med maskor är så mycket större än behovet av framgång, erkännande, finansiell trygghet. Det är också därför jag inte har tjänat några pengar. Nu har jag börjat virka väskor i chenillegarn, för någon gång under kvällen måste jag ju gå och lägga mig. Och jag kan inte sticka när jag ligger ned. Men virka kan jag. Så jag virkar de här väskorna liggande. Och nu vill jag göra en i varje färg som finns. Jag är så spänd på att se hur de kommer bli! Hur ser gul ut ihop med beige? Hur funkar det med en mörk bottenfärg jämfört med en ljus? Jag hör ju att jag låter helt manisk …

Ibland försöker hon att sticka så snabbt hon kan bara för att det är så spännande. Det är inte tal om meditation och mindfulness. Snarare adrenalin och action.
– Men jag älskar det! De där fyra lådorna verkar som knark på mig. Jag vill bara hälla ut dem på golvet och sätta igång.

Men att kombinera regelrätt fula garner och färger som skär sig är mycket svårare än att sticka en vacker enfärgad tröja i ett vackert enfärgat garn. Därför tog det lång tid för Lærke Bagger att publicera sitt första stickmönster under eget namn. Hon kände att hennes tröjor krävde sin förklaring, en berättelse om hennes tankar kring färger och garn.

Men så kom förra våren. Coronavåren 2020. Onsdagen den 11 mars satt hon framför teven i sitt föräldrahem i Ålborg. Coronaviruset hade de visst hört talas om – men i Danmark hade det dittills varit lugnt. Men nu stod landets statsminister Mette Frederiksen på en presskonferens och meddelade att alla skolor och förskolor skulle stängas, offentliganställda skickas hem och alla icke-akuta operationer på sjukhusen skjutas upp.

Lærke Bagger blev livrädd. Hur farligt var det här viruset? Skulle hon dö? Skulle något hända hennes barn? Gatorna tömdes på folk. Lekplatser bommade igen och folk vågade knappt gå på promenad. I land efter land skedde samma sak. Hos Lærke började en tanke snabbt ta form. Kanske fanns det andra därute som också hade massor med garn hemma och som var lika rädda som hon? Som också behövde tröst och distraktion. Var det någon gång hon skulle publicera ett stickmönster så var det väl nu.
– Det skulle vara något som vem som helst kunde göra. Något för dem som aldrig läst en beskrivning och för dem som stickat mycket mer än mig. Materialet måste vara sånt som folk har hemma. Med det i huvudet satte jag igång.

Handarbete har aldrig varit ute. Det där är ett fuck you-finger till alla våra anmödrar. Jag hade inte kunnat sitta här om inte de hade gjort den här kunskapen tillgänglig för mig.

Tröjan får namnet Alone Together Sweater. Den är enkelt stickad i fyra delar som virkas ihop under ärmarna. Mönstret är konstruerat så att man kan blanda in precis så mycket eller lite restgarn som man har lust med. Tio dagar efter statsministerns presskonferens lägger hon ut beskrivningen i form av ett gäng korta instruktionsfilmer på Instagram. Och resten är historia.
– Jag skulle chansa på att den har stickats över 20 000 gånger. Det var helt fantastiskt när bilderna på folks tröjor började trilla in.

Inte bara hade hon distraherat sig själv under de dagarna när hon var som allra räddast men dessutom sprang det upp en gemenskap kring tröjan. Folk satt i Australien, Kina, Ryssland och Italien och stickade, la upp bilder och pratade med varann.
– Jag blir galet rörd när jag talar om det, säger Lærke Bagger.
– Tröjorna blev väldigt olika. Några blev verkligen riktigt flotta. Och några blev verkligen riktigt fula. Tyckte jag. Och några tyckte att min var riktigt ful. Sen gjorde någon om halsen lite, och en annan gjorde den kortärmad. Den tog form efter dem som stickade den. Det var vackert. Den gjorde precis det jag ville att den skulle göra. Den gav oss en gemenskap när vi satt hemma en och en.

Det var uppenbarligen inte bara Lærke som vände sig till hantverket för att få tröst under pandemin. Runt om i världen törstade folk efter något konstruktivt att göra under lockdown. Alone together sweater landade precis rätt i den myllan. Och genomslaget blev massivt. Men det är inte corona som har gjort hantverk stort, understryker hon. Den rörelsen har varit på gång mycket längre än så. Inte heller tror hon att hantverk är en tillfällig, övergående trend.

I många tidningsartiklar det senaste året återkommer påståendet att hon »gjort stickning coolt«.
– Jag är inte så förtjust i det där. Det osynliggör din mamma, min mamma, våra mor- och farmödrar. Det underminerar respekten för det här hantverket och för hela min bokhylla full med stickböcker. Handarbete har aldrig varit ute. Det där är ett fuck you-finger till alla våra anmödrar. Jag hade inte kunnat sitta här om inte de hade gjort den här kunskapen tillgänglig för mig. Så nej, jag har inte gjort stickning coolt. Vi är väldigt många som lägger väldigt mycket tid på det här hantverket. Du kanske precis har upptäckt det, men vi har varit här hela tiden.

Kanske är det där med kvinnofack igen, funderar hon.
– Det vi gör blir betraktat som en hobby, ett pyssel – och inte den fucking million dollar business det är. Tänk på alla kvinnor som startat självständiga företag i spåren av den här hantverksvågen – handfärgare, stickdesigners, webshoppar, garnbutiker. Vem kan ta åt sig äran för det? Det här är ingen liten mysig sidosyssla. Det är ett hantverk. Och det förtjänar att tas på allvar. Det har vi förtjänat i många år.