»Allt jag inte kan, har jag gjort ändå«

Barnmorskan fru Sefastson kom i ilfart. Hon var av den gamla sorten som kunde det mesta: dra ut tänder, stämma blod och förlösa barn bland annat. Hon ropade »Var är konjaken!«.

Utan tvekan tryckte hon in dörren till hörnskåpet så att gångjärnen flög, fick tag i flaskan och gav morfadern en rejäl sup.
– Sedan kunde hon börja läsa över blödningen och vi såg hur det började vitna runt såret som slutade blöda. Sånt växte jag upp med! säger Kjell Wikström glatt.

Han sitter i kökssoffan hemma hos sig och hustrun Kerstin och ser tillbaka på ett långt liv med slöjden som följeslagare. Över diskbänken hänger kåsorna på rad mot det småmönstrade kaklet och i hyllan på väggen sitter inte mindre än 22 träskedar i olika form och storlek som Kjell täljt.
– Den här har Kerstin ätit sin gröt med i trettio år nu, säger Kjell och håller fram en sked med blankslitet blad.

Kjell Wikström är en av allt färre som faktiskt levt i en tid då slipade liar, flätade korgar och handgjorda räfsor var ett självklart sätt att få vardagen att fungera. Så som barnomsorg, mobiltelefoner och internet är idag. Slöjden var en naturlig del av hans barndom och kom med tiden att bli hans liv.

I vitrinskåpet i vardagsrummet hänger en guldmedalj som han fått från förbundet Hemslöjden. »För dygdig flit och slögd är äran bästa vinning« står det ingraverat på baksidan.

I 27 år var Kjell Wikström hemslöjdskonsulent på Gotland. Men hur han hamnade där är en lång och vindlande historia som tog sin början just i den lilla jämtländska byn Österåsen för 84 år sedan.

Han växte upp med mamma, pappa och tre systrar i det stora timmerhuset med utsikt över Åreskutan och Oviksfjällen. På nedervåningen bodde mormor och morfar. Och ibland hörde en hjälpgumma eller hjälpgubbe till hushållet. I husets rymliga sal hölls kalas och julfester och i det stora köket, Österkök, födde mostrarna barn och mormor och mamma höll kurser i att konservera grönsaker och stoppa korv. Mormor Engla undervisade i konsten att göra täcken. I köket hade hon en täckstol, en ställning där täcket spändes upp och där undertyg, stoppning och övertyg syddes ihop, stygn för stygn och för hand. Om somrarna flyttade Kjell och hans syskon upp på fäboden tillsammans med morföräldrarna.
– Den var mitt universitet, säger Kjell Wikström och ler. Min uppgift var att plocka mossa till korna. De skulle ligga mjukt. Och så skulle jag förse oss med matfisk.
– Jag minns fortfarande mormors abborre! Hon kunde filea en fisk så det inte fanns ett ben kvar. Sedan stekte hon den och gjorde vit sås med gräslök till, säger Kjell längtansfullt.

I skogsbackarna växte det örter, blommor och gräs som Kjell och morfar Manne slog med lie. Med jämna mellanrum tog de sig en paus och plockade smultron.
– Det var ju rena barnarbetet, men det ordet var inte uppfunnet då. Och det var ju roligt jobb. Morfar var min första idol. Han försökte lära mig snusa och dricka öl men det som jag är mest glad för nu är att han lärde mig att slå med lie. För det var ju nånting man skulle kunna då, berättar Kjell.

Enligt morfadern växte det bästa höet i dikena, på kullarnas sluttningar och i skogsbackarna. Småhöet som han kallade det skulle kalvarna och getterna ha. Varje sommar ägnade han två veckor åt lieslåttern och hässjade därefter höet. Sedan började den stora slåttern med en slåttermaskin som drogs av hästar.
– Morfar gjorde det första lieorvet och då var jag kanske så här hög, måttar Kjell och håller handen i lite över midjan. Men sen när jag fyllde 15 hade jag vuxit ur det där.
Då gjorde en gubbe ett nytt. Det fanns gubbar i byn som gjorde saker; tunnbinderi, räfsor och orv. Det var ju jätteviktigt på den tiden, lika viktigt som att det finns en bensinstation i dag.

Mitt liv har varit så här att jag har gjort mycket som jag egentligen inte kan men jag har gjort det ändå, på något underligt sätt.

Att slå med lie är att följa minsta motståndets lag. Arbetet ska vara lätt, ingen ansträngning eller muskelkraft behövs om lien är rätt jordlagd, alltså vinklad så att den följer marken. Man ska inte slå i knähöjd eller ens ankelhöjd, utan smeka marken med bladet. Och lien ska vara vass: rakknivsvass, säger Kjell, då skär den enkelt av gräset längst ner vid roten. Kommer den högre upp viker sig stråna istället för att gå av.
Det här är kunskap som blivit allt mer aktuell igen. Marker som kontinuerligt slagits med lie har ofta en hög biologisk mångfald och allt fler, både beslutsfattare och privatpersoner visar numera intresse för att värna viktiga naturvärden med hjälp av den här fossilfria tekniken.
– När allting stämmer är det en fröjd, utbrister Kjell och visar hur man gör på gårdstunet utanför huset i Vibble strax söder om Visby.
– Man måste bocka till bladet för att få den rätta vinkeln. I dag kanske man skulle sätta det i ett skruvstäd. Men hemma var alla hus timrade så då satte man in det i knuten, stockarna låg ju tätt, och knäckte till så att det passade. Man fick pröva sig fram.
Jag är ju uppfödd med ett annat orv, men numera slår jag med ett härifrån, säger han och visar sitt blåmålade Gotlandsorv.

Det är ungefär lika långt som han själv och har två orvkrokar, alltså handtag. Längst ner sitter liebladet fastskruvat med en nackskruv. Mellan orvkrokana sitter ett avtagbart bryne, eller sigdspån som Kjell säger.

Han har gjort det själv och det ser ut som en flat tunnbrödsspjäla, lite bredare och kortare bara. Den släta träytan har Kjell smort in med en blandning av finmalen sandsten och sur grädde, där grädden fungerat som bindemedel.

När lien har slipats ser eggen slät ut, men skulle man titta i mikroskop påminner den om ett sågblad, alldeles tandad och ojämn. Det är råeggen. Och det är den som man
bryner bort med sigdspånet.
– Man ska smeka eggen. Som en kvinna. Fint, mjukt och ömt, säger Kjell.

När barndomens somrar dragit förbi och Kjell blivit tretton år gick han ut skolan. Han lyckades övertyga sina föräldrar om att slippa läsa vidare och fick sitt första jobb i en cykelverkstad som låg i en bagarstuga i byn.
– Folk cyklade ju på den tiden. Framför allt kvinnorna. Under slåttern mjölkade de korna uppe på fäboden, cyklade ner till byn, lagade mat till hela slåtterfolket och gjorde trekaffet, och så cyklade de upp till fäboden igen på kvällen. Jag tyckte det var så roligt att smörja, laga och måla cyklarna fint. Men jag kunde ju inte ta betalt!

Kjell skrattar och skakar på huvudet.
– Mitt liv har varit så här att jag har gjort mycket som jag egentligen inte kan men jag har gjort det ändå, på något underligt sätt.

Nästa jobb blev i en annan bagarstuga där istället musikinstrument reparerades. Med entusiasm och skickliga händer gick Kjell in bland klarinetter, cittror, gitarrer och trumpeter.
– Där jobbade jag ganska länge. Ända tills jag blev femton år, säger han och glimtar med ögonen.

På nyårsdagen 1947 lämnade han hembyn och tog inlandsbanan norrut för att vara med och bygga en av Sveriges första skidliftar. Tillsammans med sin pappa byggmästaren reste han i en vagn med träbänkar och kokskamin till Gällivare och därifrån vidare till Björkliden där bygget väntade.

Under tio års tid arbetade sedan Kjell med att bygga skidlinbanor som det kallades, runt om i Sverige, Norge och Finland. Sedan blev han tillfrågad om att åka än längre bort.
– På något vis hade jag väl visat någon slags talang, konstigt nog. Så då skulle Wallenberg ha mig till Liberia. I sju år, säger Kjell och gör en dramatisk konstpaus innan han passar på att förklara att Wallenberg kanske inte sa det till honom direkt personligen, men att företaget som han arbetade på var Wallenbergägt och Kjell hade skrivit på ett kontrakt för att åka som montör till det västafrikanska kustlandet.

Men då hände det som Kjell menar har präglat hans liv; någon annan sa till honom vad han skulle göra. Och han gjorde som han blev tillsagd.
– Det var en tjej som jag väl va lite förtjust i som sa till mig: »du ska inte åka till Liberia, du ska börja på folkhögskola i stället«.

Det blev två år av läsning, litteratur och musik på Birka Folkhögskola utanför Östersund. För Kjell som då närmade sig trettioårsåldern och hade arbetat sedan han var tretton var det som en dröm att bara få läsa och lära. Han ojar sig vid minnet över hur roligt de hade, hur mycket musik de spelade och vilken gemenskap det var bland studenterna.

Men när de två åren var till ända väntade ändå Liberia.
– Jag ville ju inte. Folk blev sjuka där, en hade till och med dött men företaget behövde folk och hade kostat på mig utbildningar för att jag skulle åka. Då var det istället rektorn som sa: »du ska inte till Liberia, du ska till professor Malmsten«.

Och så blev det. Kjell åkte till Öland där Carl och Siv Malmsten hade startat Capellagården i slutet av 1950-talet och gick en sommarkurs i slöjd. Han ojar sig igen över hur fantastiskt det var. De första åren på Capellagården bestod verksamheten av korta sommar- och vinterkurser och deltagarna kom till tomma rum. Det var studenterna själva som byggde inredningen, stolar, bord och sängar, drejade skålar och koppar till köket, vävde gardintyger och handdukar.
– Idag skulle ingen acceptera något sådant, säger Kjell och menar att tidsandan var en annan.

När två veckor hade gått var kursen slut och Kjell trodde på riktigt, säger han, att han skulle dö om han inte fick stanna och fortsätta slöjda.
– Carl Malmsten var en ängel och en djävel i ett. Mot mig var han alltid en ängel men han var mycket kritisk också. Men aldrig mot mig. Så jag tog mod till mig och gick in till honom och sa som det var:

– Jag kommer att dö om jag inte får stanna.

– Jamen stanna då, sa han.

– Men jag har inga pengar, sa jag.

– Gör så här: jobba i köket om dagarna och slöjda på nätterna sa Carl Malmsten.

Och så började Kjell i köket hos Kerstin Bolin som var Capellagårdens husmor.
Nu sitter de i sitt gemensamma kök och pratar i mun på varandra när de berättar om andan på Capellagården och hur livet med Carl Malmsten kunde vara.
– En dag blev jag inkallad till Carl. Och när jag kom in satt Kerstin där.

Carl Malmsten satt bakom sitt skrivbord med en cigarrstump mellan fingrarna och med den andra handen tecknade och ritade han oupphörligt på ett papper framför sig som han alltid gjorde.
– Jag tycker att ni två ska ta och gifta er, sa han myndigt och berättade om sina planer på att Kerstin och Kjell skulle ta över Capellagården efter honom.

Men den här gången gjorde inte Kjell som han blev tillsagd. Inte då.
– Vi tackade nej på stående fot, säger Kerstin och skrattar.

När Carl Malmsten inte fick som han ville på den punkten föreslog han att Kjell skulle ta gesällbrev och utbilda sig till slöjdlärare. Malmstens idéer om pedagogik och hantverk var nya och moderna på 1960-talet och stod i skarp kontrast till tidens stränga slöjdundervisning där mycket gick ut på att återupprepa och exakt härma tekniker och handgrepp, och slaviskt följa en ritning eller modell. Carl Malmsten menade istället att övning ger färdighet och att människan behöver släppa loss sin fantasi och sina hämningar genom kreativt skapande. Handen och anden, var hans paroll.

Kjell hade som vanlig ont om pengar men fick bo i Malmstens stora gula herrgårdsvilla vid Brunnsviken i Stockholm under studietiden mot att han skötte trädgården och skottade snö. Och med tiden blev han en omtyckt slöjdlärare.

Men en dag kom en ny fråga: »Ville inte Kjell bli hemslöjdskonsulent på Gotland?« Det ville han fastän han inte visste vad det var för något.

Det blev 27 år som värnare av slöjd. Han har varit runt över hela ön och pratat med slöjdare, gjort utställningar och undervisat. Samt dokumenterat de mest snillrika och förtjusande slöjdföremål. Gräddkannor, brödkavlar, kardor och spinnrockar har han fått se på de gotländska gårdarna. Han berättar om den gången han skulle till ett visst hus för att inventera, men gick fel och hamnade hos grannen. När han stod där och frågade efter den person han skulle besöka upptäckte han en alldeles underbar liten snurra bakom gardinen i fönstret.
– Det har varit min metod, jag har aldrig gått dit jag ska utan alltid åt ett annat håll, säger han finurligt och låter en kopia som han gjort av snurran dansa i väg över golvet.
Idag är han pensionär och fortsätter att förvalta den urgamla husbehovsslöjdens kunskaper, handgrepp och förhållningssätt.

I verkstaden ligger påbörjade slevar, han fäller träd och deltar i slåttern på hembygdsgården. Och behöver han en korg till kompostavfallet, så flätar han sig en. På frågan om varför man idag ska kunna tälja en sked, slå med lie eller väva sitt tyg blir han nästan ställd. Det är så självklart att varje människa måste ha kunskap att klara sig själv, skapa sig det hon behöver och kunna hämta hem materialet från naturen. Det finns ju där ute.

Men i dag kan vi ju köpa allt vi behöver?
– Visst, säger Kjell, men det är ju rätt trevligt att kunna något och kanske blir man ganska nöjd med sig själv också när man gjort ett föremål.

Slöjd som en väg till att tro på sig själv alltså. Eller modernare uttryckt; vägen till egenmakt, empowerment. Att kunna gå åt ett annat håll. Om man vill.­