Allt är förgänglighet

Av björnmossan ska hon göra kvastar. Det är ganska enkelt: efter plockningen rensas vitmossa och annat skräp ut och mossknippena buntas ihop. När buketten är lagom stor binder hon den med vad hon har att tillgå – ett överblivet presentsnöre, en kluven björkrot eller ett rep tvinnat av starren som växer i kärret tillsammans med mossan – det är inte så noga. Sedan friserar hon borsten för att stråna ska vara jämnlånga.

Anna Karin Reimerson håller med om att konstruktionen är enkel: det är det som gör den genial. Kvasten, där rötterna fungerar som handtag och den gröna mossan utgör huvudet, är nämligen perfekt att borsta glöden ur kaminen med. Mossan fattar inte eld, det har fattiga torpare vetat i flera hundra år.

Kvastarna är dock inte särskilt långlivade. De faller inom ramen för vad som kallas förgänglig slöjd. Så fort mossan rycks upp ur tuvan börjar den att dö. Stråna drar ihop sig och tappar sin gröna lyster. Det är en del av charmen.
– Jag tilltalas av det där. Vi har en föreställning om att all slöjd ska vara hållbar över tid. Det här är raka motsatsen – en dagslända. Det kan irritera folk. Vi väver damastdukar som ska ärvas i 200 år, men den här slöjden är bara här och nu. Och jag tycker att vi kan låta den vara det. Ibland blir jag lite irriterad när folk frågar hur länge en matta håller och svarar: »det beror väl på hur mycket du går på den«!

Själva görandet har aldrig roat mig. Jag vill lära mig grunderna, det räcker.
Jag är mer road av att fundera och placera in allt i en historisk kontext.

Livslängd är förstås ett relativt begrepp. När vätskan lämnar mossan blir den lite tristare att titta på, men funktionen sitter inte i färgen.
– På kurserna jag hållit i har jag berättat att mossan reser sig och blir yvigare om man sprayar den med vatten. Många har tolkat det som att det är så man ska göra. Men det tjänar ingenting till. I vanlig rumstemperatur torkar den snabbt och drar ihop sig igen. När man sätter den i en krans eller en kvast hamnar den i ett annat sammanhang. Då
får man leva med att den beter sig annorlunda.

Mossan flätas vanligtvis som en trefläta eller halvslag runt egen part, beroende på slutprodukt. En matta flätas som en lång girlang, som läggs i en spiral och fixeras med exempelvis pinnar för att den inte ska gå sönder när man går på den. Tekniken är inte revolutionerande och mossan är »inte så märkvärdig« enligt Anna Karin. Det handlar om grundläggande hantverk och sunt förnuft. Det intressanta är rollen den har spelat i människors liv, och vad det säger om samhället. Man tog tillvara det man kunde hitta i naturen, och hittade lösningar på problem, säger hon.

Historiskt sett har människan hittat många användningsområden för mossa. Inte minst för dess absorberande kraft: den har bland annat tjänat som blöjor, isoleringsmaterial och förband.

Björnmossan är en av Sveriges vanligaste, men precis som all annan mossa omfattas den inte av allemansrätten. Att plocka den kräver tillstånd från markägaren. Björnmossan kan bli 50 centimeter hög och trivs bäst i näringsfattig sumpskog. Den tillhör bladmossorna, men bladen liknar mer barr och bildar tillsammans skogsfärgade stjärnmönster. Namnet sägs komma av att björnen fodrar sitt ide med den, vilket också Carl von Linné noterar i Flora Lapponica. Det måste vara så samerna lärt sig att använda björnmossa som sängkläder när de sov i skogen, resonerade han under resorna i Lappland 1732. Han fick själv söka skydd mot kyla och insekter genom att skära loss stora stycken björnmossa under de ljusa sommarnätterna i skogen. Kanske dög den inte som sängkläder till bortskämt hovfolk, konstaterade han, men väl åt härdade soldater.

I bland annat fäbodsområdet lades mattorna utanför fähusen för att torka av skorna på, och i bildverket Svensk Botanik från 1800-talets början målas västgötar upp som typiska tillverkare av mosskvastar, även om fenomenet är långt ifrån begränsat till Västergötland. Användningen av björnmossa levde länge kvar i vissa delar av landet.
Västmanland däremot, Anna Karins hemtrakter, tog snabbspåret till industrialiseringen via järnbruken och lämnade snart Fattigsverige bakom sig. Plötsligt kunde man köpa sina borstar i stället för att ränna ut i skogen. Hantverket glömdes bort.
– Därför har vi inte några gamla gubbar och gummor som kan berätta om hur de suttit och bundit borstar här. Men kunskapen finns fortfarande på andra platser, säger Anna Karin.

Hon själv växte upp i Sala, fem mil från Kölsta. Pappan var avelsbonde, mamman konsumentjournalist. De var ingen pysslig familj, och gick de ut i skogen så var det för att plocka svamp, inte mossa. En granntant hade en vävstuga och visst var Anna Karin fascinerad av att se mattorna bli till, men aldrig lockad av att själv sätta sig vid bommarna.
– Jag var distanserad från det där redan från början, säger hon.

Efter fyra veckor på gymnasiet hoppade Anna Karin av. Kunskaperna där var för abstrakta. I stället började hon på en lanthushållsskola som förberedde eleverna på livet som husmödrar. Inte för att Anna Karin planerade att bli husmor, men utbildningens upplägg var optimalt: de läste om näringslära, och gick direkt ner i köket och lagade mat. De gick igenom vävandets grunder, och satte sig sedan i vävstolen.
– Det där har hållit i sig. Själva görandet har aldrig roat mig. Jag vill lära mig grunderna, det räcker. Jag lockas inte av att samla på mig tekniker, utan är mer road av att fundera och placera in allt i en historisk kontext. Jag gillar folkbildningstanken, och vill förmedla kunskapen till andra. Jag stickar inte, broderar inte, men jag administrerar gärna.

Hon blev inte husfru. Hon blev hemslöjdskonsulent i Västmanland. Där kunde hon administrera och jobba nära kulturen, utan att behöva sitta och tråckla dag in och dag ut.

1983 gick hon en slöjdkurs med temat förgängliga material. Kursdeltagarna gjorde björkrismattor, gräskronor och flätade björnmossa. Det var ingen aha-upplevelse precis, men nog var det lite roligt att arbeta med något som var flyktigt och levande, i stället för rejält och beständigt. Direkt efter kursen började Anna Karin hålla i egna. I dag har hon lärt hundratals människor att slöjda med björnmossa.

I juni i år gick hon i pension och lade 41 år i yrket till handlingarna, och åkte hem och började rusta upp huset för försäljning. När fönstren bytts ut, källaren gjorts i ordning och allt rensats ur ser hon fram emot att få hålla en bok i händerna. Inte några stickor i alla fall.

Hon parerar en lågt hängande mosskrona på väg från köket till matbordet. Under den står en stege som för att markera platsen.
– Jag blev så förbannad av att gå in i den där saken hela tiden, säger hon och puttar till mot de torkade rönnbären som hänger ned från kronan.

Den hänger inte där i vanliga fall, utan är både tillverkad och upphängd för att fotograferas och publiceras i tidningen. För att sprida kunskapen och få fler att intressera sig för mossan som material.

Under Anna Karins fyra decennier som hemslöjdskonsulent har samhället förändrats. När hon började var slöjden fortfarande en del av vardagen. Hemvävda mattor och stickade tröjor spelade roll för huskassan. Men idag är det annorlunda. Nöje, snarare än nytta, har blivit slöjdens drivkraft. Åtminstone i vår del av världen.
– Det gör också att vår slöjd inte är på riktigt. Vi behöver den inte.
I andra kulturer har de inget val, de måste slöjda för att överleva. Vi kan välja. När inte Hemslöjd är här och fotar släpar jag inte med mig en flätad korg ut i skogen. Då använder jag plastpåsar, eftersom det är mer praktiskt.

Så hur känns det att de som köpt hennes kvastar inte behöver dem?
– Det bryr jag mig faktiskt inte om. Vill de hänga upp kvasten på väggen och titta på den i några månader så har jag ingen åsikt om det. Jag har inte ens en kamin hemma, så jag har själv aldrig haft någon användning för kvastarna.