Allas vår träfiberskiva

Hon väger boken i händerna. Den är tung som en tegelsten och brun som en träfiberskiva.

Vad avhandlingen handlar om?

Anna Holmquist svarar snabbt:
– Om vilken typ av kunskap man kan få och förmedla genom att följa ett materials tillblivelse.

Det material som hon pratar om är Masonite.
– Med stort M och e på slutet, förtydligar hon.

Träfiberskivan togs fram av William H. Mason i Mississippi, USA, i mitten av 1920-talet. Några år senare fick en svensk tillverkare licens att producera den och 1929 öppnade en fabrik i Rundvik, Västerbotten.

Med tiden poppade fabriker upp på ett femtiotal platser i landet, som alla gjorde träfiberskivor men utan att på pricken följa Masons modell. »Det generiska materialet masonit«, säger Anna Holmquist. Det var ju till en början en genial idé att göra billiga skivor av flishögarna som låg och drällde på landets sågverk.

Tillverkningen kan sammanfattas med tryck, fukt och värme. Att under högt tryck ånga träflis så att det utvidgar sig till en trögflytande trämassa och därpå, pressa massan till skivor. Träets eget lim, ligninet, blir bindemedel.

Men bara en av tillverkarna i Sverige kunde alltså sätta Masons stämpel – den muskulösa streckgubben – på baksidan av sina skivor.
– Det är de skivorna som vi jobbat med, säger Anna Holmquist och nickar mot de möbler som hon och Chandra Ahlsell formgivit under namnet Folkform. Sedan böjer hon sig med ett leende mot bandspelaren.
– Om någon av Hemslöjds läsare har Masonite som de vill bli av med, och som har originalstämpeln på baksidan, är vi väldigt intresserade av att få fler skivor.

Anna Holmquist plastar av ett pelarlikt skåp med luckor som är gjorda av skivor från olika tidsepoker.
– Man ser varje platta bättre när den kombineras med en annan, när olika ytor och tonaliteter ligger bredvid varandra, när ögat får något att jämföra med, säger hon.

En av luckorna är nästan björklikt ljus till färgen, gjord av en skiva från 1920-talet. En annan är mörk, lite flammig och oljehärdad, ursprungligen tänkt till 1960-talsgolv. En tredje är perforerad med små, små och jämnt utplacerade hål – en modell som nog många känner igen från verkstadsväggar och sängbottnar, en peg board tillverkad någon gång runt 1950.
– Idag ser jag möblerna som vi gjort av Masonite som ett slags arkiv för det här materialet och som en bild av en tidsepok, säger Anna Holmquist.
– Vi har gjort en form av industriminnesforskning genom design.

Masonittillverkningens dagar är nämligen över här i landet. Andra skivor, som MDF och gipsplattor, har dundrat in på marknaden. Konkurrensen om flisen har också ökat. Idag är sågverkens spillmaterial eftertraktad råvara till biobränsle. Dessutom kostar arbetskraft mer här än i låglöneländer. Så 2011 plockades ångkanonen i Rundvik ner och såldes till Thailand, och gran- och tallflis byttes med ens ut mot eukalyptus. Den som följer träfiberskivan i hasorna, får syn på globaliseringen – men också på 1900-talshistorien.
– Masoniten säger så himla mycket om vår tid. På sätt och vis har den byggt hela välfärdssverige, konstaterar Anna Holmquist och räknar upp sängbottnar, verktygstavlor och golv. Sommarhus, båtar och husvagnar. Redan 1930 genomsyrades också hela den legendariska Stockholmsutställningen – som ju gjorde helt avgörande avtryck på den svenska formgivnings- och arkitekturscenen – av den då sprillans nya träfiberskivan.

Hon testar begreppet »kollektivt material«.

Masoniten har varit något som vi liksom haft gemensamt och enats kring, säger hon. Det blev också tydligt på hennes disputationsutställning. Var och varannan besökare ville prata av sig, särskilt när de hörde att fabrikerna bommat igen. Så gott som alla hade egna minnen. En äldre man hade till och med lärt sig läsa med utgångspunkt från texten på originalstämpeln.

Ursprungligen var det ett kvarglömt ark och en läckande ångventil som ledde fram till Mr Masons uppfinning. Misstaget och slumpen. Han skulle egentligen experimentera med papper men så hände saker på vägen.

Anna Holmquist nickar. Så uppstår ofta innovationer. Hon har reflekterat kring det i sin avhandling.
– Nyheter är ofta en kombination av redan existerande fenomen som bildar något nytt tillsammans. De kan till exempel uppstå i mötet mellan nya och gamla tillverkningstekniker, säger hon.

Också Anna och Chandra har sådana erfarenheter. Som i fallet med blom-Masoniten och de träfiberskivemöbler med växter och fjärilar inpressade i ytan, som blev Folkforms uppmärksammade och prisade genombrott 2005. I dem korsades fabriksexpertisens materialkunskaper med formgivarnas blick och vilja att tänja på tekniken.
– Om det gick att pressa samman tall- och granflis borde det väl kanske gå att också pressa in andra organiska material, tänkte vi, säger Anna Holmquist idag.

Och tillsammans experimenterade sig Folkform och experterna på fabriken fram till den blommande nyheten, en krock mellan Masonitens praktiska utstrålning och de
skira, exklusiva växterna. Deras sista blommande möbel – med olivblad i trämassan – köptes av Jordaniens drottning.

Anna Holmquist plockar upp en golvplatta. Den är mörk, glatt och lite flammig.
– Ytan är så levande! Masonite har en egen energi som smittar av sig, säger hon, samtidigt som hon konstaterar att det var avgörande för experimenten och materialutvecklingen att fabriken fanns nära till hands, lokalt. När det är okomplicerat att ta sig till en plats har man bättre förutsättningar för att mötas, stötas och blötas.

Det var 2005 som Anna Holmquist och Chandra Ahlsell för första gången kom till fabriken i Rundvik. Doften av fuktig trämassa slog emot dem. Masonitkanonen tjöt öronbedövande och sprutade ånga, och samtidigt var det »som att gå in i ett kapell eller en kyrka«, säger Anna. Det var omvälvande.
– Den var nästan som en egen organism i sig, fabriken.

Hon skakar lite på huvudet.
– Man får inte bli sentimental. Men det är viktigt att folk förstår hur saker tillverkas. Idag vet ganska få hur det går till.

Men nedlagda fabriker till trots, kommer Folkform även framöver att lyfta fram den kunskap som finns hos materialkunniga hantverkare och experter, understryker hon. Även om de tillverkar sina prototyper själva, har deras slutgiltiga möbler alltid gjorts av professionella hantverkare, skåpen till exempel av möbelsnickaren Jonas Fjellman.

I fönstret står en monokromt klarröd lampa vars fot så väl som skärm är stramt veckad. Fårorna ser ut att löpa från foten rakt upp i skärmen.
– Den är plisserad och vikt för hand av tapetserarmästare Sara Lindqvist, säger Anna Holmquist.

I armaturen ser hon flera av de saker som hon under avhandlingsarbetet också såg i träfiberskivan.
– Så mycket runt omkring oss är gjort av människor och ofta för hand. Det är praktiskt buren kunskap. Och det är viktigt att det finns produktion kvar här i landet, som att tapetseraren ska kunna ha kvar sin verkstad. Både för innovationernas skull och för hantverkarens.

Ett bud knackar på dörren och går på snedden in bland de inplastade möblerna. Han ska hämta en lampa. Precis som träfiberskivorna ger lampan en inblick i en globaliserad värld. Mottagaren av paketet bor i Paris.­