Krönika

Alla vi som älskar

Text Johanna Koljonen
Foto Nadja Hallström
30 januari 2013

Finlands motsvarighet till allt med Ernst Kirchsteiger, Martin Timell och Mat-Tina heter Strömsö, ett magasinsprogram med pyssel, mat och hemtrevnad i fokus som ibland också går att se här i Sverige. Strömsö är på svenska, men så oemotståndligt härligt att även den finska språkmajoriteten har tagit programmet till sitt hjärta.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Det har till och med gett upphov till en stående finsk fras, ei mennyt niin kuin Strömsössä, det blev inte som på Strömsö. På hemsidor med samma namn och i Facebookgrupper delar finska folket beredvilligt med sig av sina hemmafixarmisslyckanden. Kolla här, mina brownies ser ut som bränd diarré. Min flätade videkorg skevar, glipar och spretar. Min tovade vante bakade ihop sig till en hård klimp i tvättmaskinen. Det blev inte som på Strömsö.

Bekännelserna är befriande för sådana som mig som älskar handarbeten men inte har haft tid att fördjupa oss i hantverket. Som lärde oss grunderna i skolan men vars slöjdande sedan har varit av periodisk och småpysslig karaktär. Som för all del kan förstå (nästan) och följa (oftast) instruktioner, men saknar rutin och aldrig får in den rätta knycken. Som inte vågar inleda avancerade projekt eftersom vi ärligt talat förstör allt vi rör vid.

Igår kväll efter middagen plockade min svägerska fram en stor stickning. En babyfilt, rundstickad, inga konstigheter. »Hm«, sa jag. »Jag håller också på med ett stort rundstickningsprojekt. Kanske ni kan vara smakråd.« Jag gick till gästrummet och rotade fram projektpåsen ur resväskan. När stickningen kom fram blev de andra tysta.
»Det ska alltså bli en sjal, så här stor«, sa jag och måttade en generös meter med armarna. »Jag har sabbat mönstret lite här, men gjort det symmetriskt, så det funkar helt okej. Det är bara det här garnet…« Jag tittade olyckligt på garnet. »Det är hemskt vackert på nystanet, men det blir inte alls luftigt när jag stickar. Det här ser ju ut som…« Jag betraktade den håriga, ärtgröna röran. »… Som om någon har kräkts sjögräs. Det blev inte som på Strömsö.«

»Vad du menar«, sa min svägerska, »är att det inte blev som i din fantasi. Stickade du en provbit?«

Det hade jag förstås inte gjort. Jag hade tänkt utvärdera efterhand, men ryckts med och nu stod jag där två nystan senare, och det var skitfult. Ännu tjockare stickor än mina tolvor rekommenderades. Helst inga stickor alls utan en fet och snabbjobbad virknål. Grundproblemet var fel garn. Jag har en hel påse av det jävla garnet hemma. »Repa upp«, befallde min svägerska, så det gjorde jag. Tillåtelsen att göra om kändes befriande.

Jag tillhör den tysta, inkompetenta slöjdmajoriteten. Den som snarare förskingrar än förvaltar de traditionella kunskaperna. Vi känner stolthet över processen eftersom slutresultatet sällan eller aldrig blivit särskilt vackert. Vi går trots alla besvikelser och katastrofer ändå in i en garnaffär till hösten, köper lockande garner och lägger upp våra maskor framför ett nytt avsnitt av Strömsö. Vi är inte kunskapsbärarna. Men vi är också slöjdrörelsen. Vi blir bättre livet ut. Vi må fatta lite trögt men vi älskar intensivt.

Johanna Koljonen är finlandssvensk författare, kritiker, programledare, kulturjournalist med mera, känd inte minst för att ha vunnit teveprogrammet På Spåret, varit en av experterna i litteraturutredningen och för att ha fått Stora Journalistpriset för twittersamtalet #prataomdet.

30 januari 2013

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy