»Alla blir glada när de ser oss«

Stormtrooperns kostym är legionens vanligaste. Vi har 14000 aktiva medlemmar världen över och 5500 av oss är just Rymdimperiets vitklädda soldat. Därför är kostymen också jätteresearchad. Folk har verkligen satt sig in i hur den ser ut, klickat sig fram i filmerna, bildruta för bildruta, och slukat allt behind the scenes-material. Vet man vad man ska titta efter kan man se ställen där kostymerna har tejpats eller där en bit hänger lös. Man ser misstagen i filmerna efter ett tag. Men vi gör idealiserade kostymer, utan synliga brister.

Jag springer på Ohlssons tyger stup i kvarten. Min slöjdlärare på grundskolan skulle bli väldigt förvånad om hon såg mig nu.

Det hårda skalet i uniformen består av runt 100 formgjutna plastbitar som man köper i one size. Sen får man själv lista ut sätt att forma om, skära till och foga samman så att allt sitter perfekt. Det påminner om en stor byggsats utan instruktioner. Utmaningen är att anpassa allt efter sin egen kropp. Jag är lång, en och nittio, så jag var tvungen att satsa på längre benbitar. Är du tjock får du istället bygga ut, är du liten får du kapa. Men alla får vara med i legionen, det är viktigt. Ditt kön spelar heller ingen roll.

Under arbetets gång mäter man, tittar jättemycket på bilder, skär försiktigt och mäter igen. Ibland behöver man också forma om det formgjutna. Jag har gjort det genom att doppa plasten i hett vatten så att den mjuknar, och sen pressa rätt – allt för korrekta proportioner. En lexansax är också bra att ha. Det är samma sorts sax som de använder som gör karosser till radiostyrda bilar.

Dessutom är det väldigt mycket limmande, gärna med E6000. Det har en seg styrka men är samtidigt förlåtande. Man kan värma upp limmet med en hårtork om något blivit fel. Då går det att försiktigt dra isär. Det är bra, i synnerhet när man bygger första gången.

Olika karaktärer kräver olika lösningar. Hos Stormtroopern från originaltrilogin från 1977, är exempelvis alla skarvar täckta med lister. I de senare filmerna saknas listerna, så man får istället spackla igen skarvar. Jag har gjort två kostymer. En är hämtad från ursprungsfilmerna, en från de senare. På den nyare varianten fick en bilfirma lacka över mina spacklade partier. Men det tog ett tag innan jag hittade en som kunde tänka sig att göra jobbet.

Det är framför allt på insidan av kostymerna som man kan improvisera. I filmerna från 1970-talet använde de bh-krokar för att fästa samman olika delar och somliga vill bygga så än idag. Men jag har valt att jobba med kardborreband, elastiska band och tryckknappar som ett sätt att fästa ihop olika beståndsdelar. Jag springer på Ohlssons tyger stup i kvarten.

Sen måste man kunna sy också. Mellan kostymens hårda delar sitter gummileder. Också halsen täcks av en mjuk krage. Min slöjdlärare på grundskolan skulle bli väldigt förvånad om hon såg mig nu. Jag har aldrig varit superhändig och det enda jag kom ihåg från de lektionerna var hur man trär en symaskin. Men man får lära sig, läsa på och fråga om hjälp. Jag vet inte hur många timmar jag tillbringat på forum och läst på inför och under byggandet.

Jag sydde mina mjukdelar i ett elastiskt och lite blankt baddräktstyg. Det ska se ut som räfflat gummi. Jag har två lager tyg och skum emellan. Sen har jag sytt parallella linjer tätt över tyget, för att skapa ett ribbat utseende. Det är klurigt att sy i flera lager och maskinen har strulat en del, men med hjälp av min sambos kunskap om trådspänning och annat, så har det gått till slut. Hon är bättre på att sy än jag och har bland annat gjort dräkter till barnen. Vår fyraåring, som heter Leia, har så klart fått den vita klänningen och en virkad peruk med kanelbullar.

Jag har behövt lära mig en del om elektronik också. Till den här uniformen har jag till exempel en dold mikrofon. Och till min Darth Vader-klädsel behövde jag andningsljud och röstförvrängning – och fläkt inne i hjälmen. Numera kan jag löda och koppla.

Jag tycker om själva skapandet. Men bland det viktigaste är också att alla, både barn och vuxna, blir så glada när de ser oss. Vi kallar det för troops, när vi kommer gående i full mundering. För att få behålla sitt medlemskap i 501st Legion måste man göra minst ett framträdande per år. Jag gör kanske femton. Vi är ute och leker Star Wars, får en fantastisk gemenskap i gruppen och gör samtidigt nytta för andra. Tänk att som vuxen få nya kompisar, det är inte så vanligt. Vår paroll är »bad guys doing good«. För även om Stormtroopern är ond i filmerna, framträder vi enbart för goda ändamål. När vi tar betalt går pengarna till sammanhang som hjälper barn, Barncancerfonden, Rädda barnen, Hjärtebarnfonden, Drottning Silvias barnsjukhus… Vi gör sjukhusbesök också och får ofta frågor om att delta på bröllop. Jag har bland annat lett en brud till altaret samtidigt som orgeln spelade filmmusiken. Det var mäktigt.

Man får röra sig försiktigt när det är barn i närheten. Man får utveckla ett sjätte sinne.

När jag inte använder kostymen ryms allt utom hjälmen i en stor resväska. Delarna är staplade i varandra som ryska dockor. Jag har sytt en tygpåse till varje del, så att de inte skrapas i onödan. Att packa upp och ta på sig tar ungefär en halvtimme. Det är enklast med assistans. När armarna är på är man rätt orörlig och med hjälmen på huvudet ser man inte en halvmeter runt kroppen, så man får röra sig försiktigt när det är barn i närheten. Man får utveckla ett sjätte sinne. Och det ser inte så värdigt ut när man går i trappor…

Det blir lite beroendeframkallande att ständigt ha projekt på gång. Men nu sätter jag inte igång med något större innan jag har sett den nya Star Wars-filmen som har premiär 20 december, Episode IX – The Rise of Skywalker. Kanske kommer det dyka upp något spännande där?«