Aldrig bli en sådan kvinna

Jag förstår inte varför jag måste göra det som släktens kvinnor gjort i hundratals år, de som aldrig fick gå i skolan och som sörjde att de aldrig lärde sig skriva, läsa och räkna.
Jag är ju här för att lära mig just det som de saknade. Det som räknas. Ty deras virkande och stickande öppnade inga dörrar – varken till världen eller ett värdigt liv. Och deras enda råd till mig var inte »lär dig sticka barn«, utan »lär dig skriva«!

Hela klassen suckar över stickningen. Utom en flicka som redan sytt ett par byxor. Hon är också den enda som använt en massa olika färger i sin halsduk. När hon är sjuk passar vi andra på att riva upp stickningen, så att vi ska hinna ikapp. När hon upptäcker sabotaget fortsätter hon ändå med samma liv och lust som innan på halsduken, som givetvis blir vackrast. Och färdig före våra trista blåvita kopior.

Idag, i mitt eget hem, har jag inte ens nål och tråd. Inga virkade dukar på teven och radion.

Min infekterade relation till hemslöjd kan spåras långt tillbaka i tiden. Till mormors handstickade, hårda, stickiga sockor som vi barn tvingades gå i. Till mammas eviga virkande när hon äntligen kom hem från tolvtimmars arbetspass. Till den gigantiska broderade tavla som mamma lade ner sin själ i och ett år av sitt liv på, och som sen blev min barndoms signum. Den hängde på stora väggen ovanför soffan i vardagsrummet och föreställde ett idylliskt hus i en blomstrande dal, med vattenfall och sjöar mot en klarblå himmel. Tavlan blev både en dröm och en mardröm. Den blev ett kontrastrikt kvitto på hur fjärran vi levde från illusionen.

När det bråkades hemma brukade jag fly in i tavlan och låtsas att jag levde där, i den rofyllda, frodiga, soliga tillvaron. Ibland kunde jag stänga av skriken.

Den broderade tavlan hade sällskap av en massa virkade vita dukar på bord, bokhyllor och teveapparater. Det var mammas verk, farmors macraméer eller fasters handgjorda julklappar. I en låda låg högar av omsorgsfullt pressade handarbeten ämnade som hemgift för oss flickor.

Men jag ville ju varken gifta mig eller ha hemgift. Jag skulle dessutom aldrig bli en sådan kvinna som ägnade så mycket möda, tid och skaparkraft åt att skapa något som inte räknades. Ty ingen värdesatte någonsin mammas, mormors, fasters eller grannfruarnas kreationer. Jag skulle göra tvärtom och frigöra mig från nål
och tråd, garnnystan och broderier.

När jag idag frågar min mamma om hemslöjdens betydelse svarar hon: »Det var mitt liv. Trosorna jag växte upp i var ju din morfars gamla skjortor som jag lärde mig sy om. Din gudmor sydde bh:ar till mig. Det var också hon som sydde min brudklänning. Tyget räckte inte ens till, så klänningen slutade strax ovanför anklarna.«

Och syslöjden var ju även mitt liv inser jag. Under min uppväxt minns jag att mamma, en autodidakt, sydde upp och in och ut byxor som vi tre flickor delade. Hon lappade trasiga kläder och trollade bort strumphål. Vi skulle vara hela och rena. Inga hål skulle blotta vår brist.

Idag, i mitt eget hem, har jag inte ens nål och tråd. Inga virkade dukar på teven och radion. När något måste ändras tar jag med det till mamma som placerat en symaskin på paradplats i sin lilla Rinkebylägenhet. När jag frågar vart den broderade tavlan som hängde på vardagsrumsväggen tagit vägen svarar hon: »Den står i källaren och du kan få ärva den«.

Plötsligt ser jag ett emotionellt värde i mammas skapelse. En dag, när jag bor i ett idylliskt hus vid vattnet kommer jag hänga upp den och minnas allt jag velat glömma.

Vad hände med flickan som var bäst i syslöjd kanske ni undrar. Idag är hon berömd designer. Så även om kvinnors arbete genom tiderna inte värderats som det borde, finns otaliga framgångssagor sprungna ur småskaligt skapande.

Alexandra Pascalidou är journalist, programledare och författare.