A till Ö

Nästa sommar ska duken bli pappersmassa.
– Jag använder bara linnelump, säger Richard Årlin. Lin är ett ädelt material. Det ger ett papper med en helt speciell känsla.

Richard Årlin är konstnär med särskilt intresse för papper, och med unika kunskaper om boktryckarkonst. Han har dessutom ett alldeles eget förhållningssätt till samtida drömmar om snabbhet och effektivitet. Richard Årlin skapar böcker från grunden och gör vartenda moment själv, från papper till typer, teckensnitt och illustrationer. Det tar flera år innan en bok blir klar.

Sedan 1970-talet har han gjort ett tiotal. Varje gång börjar han med att tillverka pappret till boksidorna.
– Papper ska man ju ta på. Vitsen med en bok är att bläddra i den, att känna på bladen, säger han och tittar upp över de runda glasögonen.

När det blir dags river Richard Årlin sönder sina linnedukar i långa, smala remsor och flätar dem.
– Det blir jättelånga flätor, säger han förtjust.
– Säkert femtio meter.

Flätorna strimlar han till små fyrkantiga bitar. De blir lumpen till pappersmassan som han framställer i sitt egenbyggda stampverk.

Utanför ateljédörren leder trappan ner i källaren. Här tronar linnestampen, med tre gigantiska trähammare och ett jättelikt specialgjutet kar av fiberarmerad betong. Richard Årlin har byggt den själv. Årtalet 1986 är inristat i träet.

Sjökort var länge gjorda av handgjort papper. Det sväller lika mycket åt alla håll, så skalan på kartorna förändras inte om pappret blir fuktigt.

Sjuttiofem timmar tar det att göra pappersmassa av tre kilo linnelump. Richard brukar ha femton kilo strimlade dukar när han börjar. När stampverket väl är igång får det gå dygnet runt i två veckor.

De stålskodda hammarna slår ner i tyg- och vattenblandningen, river och sliter linnet till en vit sörja. De dunkar i valstakt – ett, två, tre, ett, två, tre. Det skakar och bullrar.
– Jag gör papper på sommaren ungefär vart annat år. Då är huset ganska tomt så det stör inte så många. Sedan har jag så det räcker till nästa bok, berättar Richard Årlin.

När stampverket dunkat klart är det dags att göra pappersark. Tre hundra liter varmt vatten blandas med tio liter linvälling i en kyp, ett stort kar. Richard rör om så att vätska och fibrer blandas och sänker snabbt ner en pappersform. Den ser ut som en tavelram med metallnät. Han har snickrat ramen efter gamla ritningar och metallnätet har han vävt själv. Inträngd i ett hörn i källaren står en oansenlig vävstol.

Även den har han byggt. Varpen består av tunna trådar av rostfritt stål och inslaget är bronstrådar avsedda till cembalosträngar.
– Nätet ger en vacker randning som är typisk för handgjort papper. Men ibland ser man maskingjorda ark där man pressat in ränder i efterhand för att det ska se hantverksmässigt ut, säger Richard Årlin och sänker ner pappersformen i kypens grumliga vatten. Han tar kvickt upp den och vickar den åt olika håll, som pannkakssmet i en stekpanna.

Det gäller att hålla massan i rörelse så länge vattnet strömmar igenom. Fibrerna vill gärna lägga sig parallellt men en av finesserna med handgjort papper är att de ligger slumpmässigt huller om buller.
– Sjökort var länge gjorda av handgjort papper. Det sväller lika mycket åt alla håll, så skalan på kartorna förändras inte om pappret blir fuktigt, berättar Richard Årlin och trycker arket mot en fuktig yllefilt så att det släpper från formen. Bladen läggs på hög med yllefilt mellan sig och vattnet pressas ur ett flertal gånger innan de får lufttorka.

Richard använder samma material och omständliga tillverkningsprocess som när konsten att tillverka papper kom till Europa på medeltiden. Men ursprungligen uppfanns pappret i Kina redan på 100-talet efter Kristus och har sedan dess varit en informationsspridare i klass med internet.

På hopfiltade växtfibrer har drömmar, idéer, uppfinningar, konst och musik nått ut och förändrat världen. Förutom att bära mänsklig kultur och intelligens omsluter och skyddar papper våra saker och vår mat. Det sägs att det finns över 50 000 olika användningsområden för detta motsägelsefulla vardagsstoff. Kopieringspapper kostar åtta öre arket och vi skrynklar lätt ihop en förpackning och slänger den (i bästa fall i återvinningen). Samtidigt är våra pengar gjorda av samma slags material som vi nyss kastade. Papper är också byråkratins främsta redskap vilket gett upphov till uttryck som pappersexercis, förpappring och att papperskvarnarna mal. Det finns fler exempel: Ett oskrivet blad. Papperstiger. Pappersvändare. Papperslös.

Att ha papper på någonting och vara en pappskalle är kanske en motsägelse, men de många talesätten, ger en bild av materialets betydelsefulla roll för mänskligheten genom årtusendena.

Richard Årlins papper är snövita och ytan har en textur från pappersformens metallnät. Men blott papper gör ingen bok. När hundratalet ark är klara börjar nästa moment på den långa vägen mot färdigt verk. Texten ska tryckas och då är det dags att välja teckensnitt, alltså hur bokstäverna ska se ut.

Typsnittet, som det också kallas, är bokstävernas formspråk och karaktär. Det är som en klädstil: svalt, sobert, kaxigt eller seriöst. Det har namn som Times New Roman, Helvetica eller Garamond.

Idag designas de flesta teckensnitt i datorn men en gång i tiden tecknades de på papper och överfördes sedan till typer: 23,57 millimeter höga metallstavar med en liten utstående bokstav i ena änden.

Själva hantverket att skära typer behärskar idag bara några få i världen.
– Jag känner till tre personer utöver mig själv, säger Richard Årlin.

Det är ett pillerill-arbete i många steg. Först skapar Richard Årlin en patris av en rostfri stålstav, cirka fem centimeter lång. I ena änden ritar han upp bokstaven, sedan filar och skär han försiktigt bort metallen runt bokstavens konturer med fil och stickel. Att få bort stålet inuti ett litet, litet O, stort som en normal tryckbokstav, utan att skada dess konturer kräver millimeterprecision.
– Det som inte får hända är att jag råkar ta bort något från själva tecknet. Då måste jag börja om från början, förklarar han.

När tecknet till slut är utskuret och kanterna avslipade ser patrisen ut som ett borrhuvud med en bokstavsformad ände. Den slås ner i en kopparstav och lämnar en bokstavsformad fördjupning efter sig. Fördjupningen i kopparstaven kallas matris och är en gjutform.
– När jag gjuter typerna använder jag en sån här, säger Richard Årlin och visar ett litet instrument av metall och trä som går att öppna. I det spänner han fast matrisen och häller i en legering av smält bly, tenn och antimon som svalnar snabbt. När han öppnar instrumentet ligger det en färdig typ där, en drygt två centimeter hög smal metallstav med en liten, tydligt utstående bokstav i ena änden.

Att skapa alla som behövs för en bok tar månader, kanske år. För en enda boksida går det åt flera tusen typer.

Richard Årlin skulle kunna använda ett teckensnitt som redan finns och typer som redan är gjutna. Men varför, när man kan göra själv?

När så småningom teckensnitt, blytyper och pappersark är gjorda är det dags att trycka. Richard Årlins senaste bok, Iona Propheta, innehöll den bibliska berättelsen om Jona i valfiskens buk på latin och svenska. Nästa kanske kommer innehålla två outgivna dikter av Gunnar Ekelöf.
– Att sätta texten på en enda sida tar flera dagar, säger han och visar.

Typerna sätts ihop till ord och placeras tätt tillsammans med metallskenor som bildar marginaler. Under arbetet ser Richard hela tiden texten upp och ner och spegelvänd. När varje ord är satt står typerna tätt packade och tryckfärgen rollas på. Pappersarket fästs på ett sinnrikt sätt och fälls ner över typerna innan allt skjuts in i tryckpressen. På ett ögonblick har hela texten satt sig på det vita bladet.

Tryckpressen, som Johann Gutenberg uppfann omkring år 1450, revolutionerade människans tillvaro på samma sätt som pappret och internet, elden och hjulet, nålen
och tråden. Att så snabbt kunna trycka och sprida ordet förändrade världen för alltid.

Idag är det inte många som hanterar en tryckpress för hand. Få gjuter typsnitt och ännu färre kan skapa dem från grunden. Tillverkning av eget papper beskrivs ofta som pyssel.
Om Richard Årlin är oroad över att kunskaperna kommer försvinna?

Nja, han skruvar lite på sig och muttrar:
– Det finns viktigare saker. Klimatet till exempel.