3D-tekniken. Förfärligt hot eller svindlande möjlighet?

Och faktum är: Varken kniven, drejskivan eller vävstolen måste fram för att göra vardagsvaror hemifrån framöver.

Ser man till 3D-skrivarnas historia, skrevs de tidigaste föremålen ut i plast i USA på 1980-talet. Idag kan man använda de flesta material: plast, kolfiber, stål, guld, keramik, pappersbaserat trämaterial, textil… Då handlar det inte om trä direkt från skogen eller tyg som lätt kan hänföras till djur och natur, men det rör sig om material med liknande egenskaper och känsla. Skapelseprocessen sker genom att lager på lager av pulver »printas« nerifrån och upp och bränns med laser. Det som nyss var science fiction är snart vanligt. Det talas om en tredje industriell revolution, där internets informations- och köpmönster tillsammans med nätets förmåga att omedelbart tillfredsställa stundens begär får en motsvarighet inom tillverkning av fysiska föremål. Idéer klickas och printas.

3D-tekniken utmanar våra föreställningar om utsökta föremål och unikat. Det är inte längre bara hantverket som kan skapa sådana, därför finns det skäl att reflektera.

Det talas också om bubbla, teknikromantik och hype. Debatten påminner inte så lite om när internet utvecklades, då få begrep vad nätet skulle användas till, en teknik som vi idag knappt klarar oss utan.

Ännu är det emellertid dyrt att 3D-printa, men med fildelning och program som är fria för alla att ta del av på nätet, börjar tekniken att bli tillgänglig för vanliga konsumenter. En enkel 3D-skrivare för plast kostar som en dator idag, och priserna sjunker medan kvaliteten blir bättre. Också 3D-scanners som läser av föremål och anpassar dem till 3D-program, håller på att nå konsumentmarknaden. Det finns idag till och med en form av »skrivare« som kan snida mönster i massivt trä, ett mönster som först har modellerats fram i en dator.

I den nya teknikens gryning är vi häpna, fascinerade, nyfrälsta, kanske oroade.
Men vad kan tekniken få för konsekvenser för handgjort skapande? Träslöjdaren Niklas Karlsson i Färila, Hälsingland är tvehågsen.
– Att göra något för hand kommer alltid att vara ett mänskligt behov. Men på sikt finns en risk att naturliga material som trä och ull, som kräver uthållighet och lång tid för att lära sig hantera, byts ut mot mindre krävande material som det går snabbt att göra något av. 3D blir en genväg.

Niklas Karlsson menar att kunskap om traditionella material eventuellt kan komma att lakas ur när alternativet är snabb och lättillgänglig produktion.

Mårten Medbo, keramiker som befinner sig i en intressant position mellan praktik och teori genom sin forskartjänst i det egna skapandet på Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg, kommenterar också fenomenet.
– Vi konsthantverkare bär på den gamla kunskap som fanns före industrialismen och ska ta det nya med en nypa salt.

Hans arbete vid drejskivan och keramikens långsamhet har ett egenvärde som erfarenhet och kroppslig kunskap, menar han.
– Det man förlorar med 3D är det sinnliga i att befinna sig i ett material. För mig vore det otroligt torrt om min kontakt med den materiella världen skulle inskränka sig till att sitta vid datorn och rita mina former, trycka på en knapp och printa ut.

Men den nya 3D-tekniken gör en sväng förbi själva hantverket och dess betydelse.
– Någonstans ligger det i min roll som konsthantverkare att vara teknikfientlig. 3D-tekniken utmanar våra föreställningar om utsökta föremål och unikat. Det är inte längre bara hantverket som kan skapa sådana, därför finns det skäl att reflektera, säger Mårten Medbo.

Men i vilken sits, inte minst ekonomiskt, hamnar de som vill leva på handens arbete i en värld av villiga skrivare? Kommer tekniken att utlösa en enorm gräsrotsvåg av kreativitet som raderar ut behovet av professionella konsthantverkare och slöjdare? Eller blir 3D-slöjden framför allt amatörernas eldorado full med hemprintade figuriner av släkten och kopior av finvasen?

Idag styrs uttrycken ofta av en science fictiondoftande estetik. Men hur tekniskt extravaganta objekten än är, känns uttrycket ofta anonymt.
– I fascinationen för den nya tekniken tänker man inte alltid på om det är vettigt att använda den. När man vet hur man täljer eller sågar ut en liten sak känns det absurt att använda superhightech för att göra småprylar som smycken. Däremot kan 3D komma att vara utmärkt för utvecklingen av medicinen, säger Niklas Karlsson.

I takt med att tekniken etableras på marknaden, ställs också allt fler frågor om dess miljöpåverkan. Å ena sidan talas om de miljövinster som uppstår när globala transporter av varor ersätts av lokal print on demand-tillverkning utan stora lager. Det finns dessutom resurser att spara när föremål skrivs ut exakt som de ska bli och inte fräses eller snidas ur ett stort råmaterial, med massor av spill som följd.

Å andra sidan är 3D-tekniken energiintensiv. En engelsk undersökning visade nyligen att skrivarnas långsamhet gör att det går åt mer energi per föremål, än om grejerna hade tillverkats inom traditionell industri. En annan undersökning visade i sin tur att skrivarna avger ultrafina partiklar och man rekommenderade att de endast används i rum med utsug. »Låt inte en skrivare arbeta under natten i ett barnsovrum utan ventilation«, stod det till exempel i undersökningen.
– Det finns ett latent hot i all teknik, men min uppgift är inte att grotta ner mig i hotet, jag ska istället undersöka och hitta meningen med det jag själv gör, säger keramikern Mårten Medbo.

Han tycker att man som konsthantverkare ska intressera sig för 3D och skrivarmöjligheten, men inte lämna drejskivan, vävstolen eller snickarbänken för det. Spännande hybrider av skrivet och handgjort kommer att utvecklas framöver.
– Det kommer att bli kul och intressant för båda sidor.

Jämför med utvecklingen inom musik, konst och skrivande. Tänk på tryckpressen, skrivmaskinen, synten, datorn, e-boken, kameran. Vi uppfinner ständigt nya redskap för vårt skapande.

Petter Eklund är ex-popstjärna, idag skribent, specialiserad på konsthantverk, arkitektur och design.
Karin Rönmark är illustratör och konstnär, som gärna arbetar med element från traditionella, folkliga bildvärldar i moderna och samtida sammanhang.